— 255 —
af så stort intresse, det är inte “någonting”, som herr de Quélus sade, det är i stället någon.
— Men om “någon” besvärar herr de Quélus, sade Bussy, så kan han ju knuffa undan honom — så som ni gjorde nyss!
— Det rådet har jag också gifvit honom, förklarade Schomberg, och jag tror nog, att han kommer att följa det.
— Å, är det ni, herr Schomberg? sade Bussy. Jag hade inte den äran att känna igen er genast.
— Är jag ännu blå i ansiktet kanhända? frågade Schomberg.
— Nej, för all del! Ni är tvärtom mycket blek. Ni mår väl inte illa?
— Om jag är blek, så är det af vrede, förklarade Schomberg.
— Aha! Ni känner er kanske — som herr de Quélus — besvärad af något eller någon?
— Ja, herr de Bussy!
— Det är alldeles som jag, förklarade Maugiron, jag känner mig också i hög grad besvärad.
— Ni är då alltid spirituell, min bäste herr de Maugiron, sade Bussy. Men ju mer jag ser på er, mina herrar, desto tydligare ser jag, att ni verkligen äro illa till mods.
— Ni glömmer mig, herr Bussy! sade d'Épernon och intog en morsk ställning framför Bussy.
— Ursäkta herr d'Epernon, men ni höll er, som vanligt, bakom
