— 256 —
de andra — och för öfrigt har jag så föga det nöjet att känna er, att det inte kunde falla mig in att tilltala er först.
Det var en säregen syn att se Bussy så småleende och förekommande, omgifven af de fyra ursinniga gunstlingarna, hvilkas ögon lågade af hat och förbittring.
Bussy skulle sannerligen ha varit blind eller också mycket dum, om han icke hade förstått deras afsikt.
Men han behöfde endast vara Bussy, för att ge sig sken af att ingenting förstå.
Han teg, och ett oföränderligt småleende lekte på hans läppar.
— Nå? utbrast häftigt Quélus och stampade i golfvet. Det var slut med hans själfbehärskning.
Bussy höjde sin blick mot taket och såg sig uppmärksamt omkring.
— Har ni gifvit akt på det starka genljudet här i salen, herr de Quélus? sade han. Ingenting återkastar ljudet så starkt som marmorväggar och hvälfda stucktak, Ute på fria fältet däremot sprider sig ljudet åt alla håll — jag tror sannerligen, att en del flyger ända uppåt skyarna. Detta påstående har jag för öfrigt från Aristophanes. Ha ni läst Aristophanes, mina herrar?
Maugiron trodde sig förstå, att detta skulle betyda en utmaning. Han närmade sig Bussy, för att hviska i hans öra.
Men Bussy afböjde det.
— Inga förtroenden här, för all del! sade han. Ni vet, att hans majestät är misstänksam. Han kunde tro, att vi talade illa om honom.
Maugiron drog sig tillbaka ursinnigare än någonsin.
Schomberg intog hans plats och sade med gravitetisk ton:
— Jag är en trög och klumpig, men uppriktig german! Jag talar högt, för att man skulle kunna höra mig med lätthet. Men om någon inte lyssnar till mina ord — som jag försöker lägga så klart som möjligt — därför att han gör sig döf eller låtsar inte begripa dem, så …
— Nå, hvad gör ni då? sade Bussy och fäste på honom en blick, som bäst kunde jämföras med tigerns, eller med eldslågor sprutande ur ett afgrundsdjup. Hvad gör ni då?
Schomberg hade lyft sin hand till hälften, men han sänkte den igen och teg.
Bussy höjde på axlarna och svängde sig om på klacken, så att han vände ryggen åt Schomberg.
Nu stod han ansikte mot ansikte med d'Épernon.
Denne hade nu ingen möjlighet att dra sig bakom de andra. Han måste finna sig i sin belägenhet och visa sig morsk.
— Se bara, mina herrar, hvad herr Bussy har blifvit landtlig under
