— 257 —
sin kortvariga utflykt med hertigen af Anjou! Han har skägg och ingen porte épée — och han har svarta stöflar och grå hatt!
— Jag har redan själf gjort samma observation, min bäste herr d'Epernon! sade Bussy. När jag fick se er så elegant klädd, tänkte jag med förskräckelse på hvarthän endast en kort tids frånvaro från hofvet kan föra en människa i fråga om klädedräkt. Nu måste jag, Louis de Bussy, grefve af Clermont, ta en liten adelsman från Gascogne till modell i den vägen! Men var så god och låt mig komma fram! Ni står mig så nära, att ni har trampat mig på foten — ni, såväl som herr de Quélus — och det kände jag, oaktadt mina stöflar äro svarta, tillade han med ett älskvärdt och förbindligt småleende, hvarefter han gick fram mellan d'Épernon och Quélus och räckte handen åt Saint-Luc, som just trädde in i salen.
Saint-Luc kände, att Bussys hand var våt af svett.
Han förstod, att där hade försiggått någonting utomordentligt, och han tog Bussy med sig bort från den obehagliga situationen.
Ett sorl af förundran gick genom salen sedan de båda vännerna hade lämnat den.
— Det är nästan otroligt, förklarade Quélus. Jag förolämpade honom, och han svarade inte ens!
— Och jag utmanade honom utan att få svar! utbrast Maugiron.
— Jag lyfte min hand mot honom, men han sade ändå ingenting! förklarade Schomberg.
— Och jag trampade honom på foten — tänk, trampade honom på foten, utan att han frågade efter det! skrek d'Epernon.
Han blåste upp sig till den morskaste morskhet.
— Det är klart att han inte ville förstå vår mening, sade Quélus. Det ligger någonting under det där.
— Nå, det är inte svårt att veta hvad, sade Schomberg.
— Och hvad skulle det vara?
— Han begriper naturligtvis, att vi skulle döda honom — och han vill väl inte bli dödad ännu!
Nu kom kungen fram till sina gunstlingar, åtföljd af Chicot, som hviskade honom i örat.
— Nå, hvad sade herr de Bussy? frågade Henri. Jag tyckte, att ni förde ett tämligen högröstadt samtal med honom.
— Ni vill veta hvad herr de Bussy sade, sire? frågade d'Epernon.
— Ja, ni vet, att jag är nyfiken, förklarade kungen småleende.
— Han sade verkligen ingenting som det lönar mödan att upprepa sire, sade Quelus. Han är inte parisare längre.
— Och hvad är han då?
— En komplett bondlurk! Han nöjer sig med allt.
— Hvad vill det säga? utbrast kungen.
