— 260 —
— Jag säger inte på hvilkens vägnar jag kommer, mina herrar, Jag har några ord att säga er, det är alltsammans.
— Och ni vill tala med oss alla fyra?
— Ja.
— Nåväl! Om ni nu, som jag förmodar, inte vill tala med oss här i Louvren, emedan stället är mindre lämpligt, så kunna vi ju följas åt hem till någon af oss. Jag antar, att vi alla få höra det, som ni har att säga till hvar och en af oss särskildt?
— Det går för sig.
— Nå, då gå vi till Schomberg, rue Béthisy — dit ha vi närmast.
— Ja, kom med mig hem! sade Schomberg.
— Må så vara, mina herrar, sade Saint-Luc med en ny bugning.
— Visa oss vägen, Schomberg!
— Mycket gärna.
De fem adelsmännen lämnade Louvren arm i arm och upptogo på detta sätt gatans hela bredd.
Efter dem följde deras lakejer, väpnade till tänderna.
Vid ankomsten till Schombergs bostad, bjöd denne sina gäster att stiga in i hotellets stora salong.
Saint-Luc stannade emellertid ute i förmaket.
XXXV.
HERR DE SAINT-LUC UTRÄTTAR SITT UPPDRAG.
Vi vilja nu för en stund lämna Saint-Luc i Schombergs förmak och se till, hvad som hade tilldragit sig mellan honom och Bussy.
De båda vännerna hade, som vi veta, lämnat audienssalen tillsammans i ett tämligen kritiskt ögonblick. Bussys afskedsbugning besvarades dock af de flesta, emedan man ej vågade alltför påtagligt försumma en så fruktad man som grefve Bussy.
Under den råa styrkans tider, då personlighetens makt betydde allt, var det icke svårt för en kraftig och insiktsfull man att skapa sig ett litet fysiskt och moraliskt kungadöme inom det vackra Frankrike.
Det var på dessa grunder som Bussy härskade vid Henri III:s hof.
Men innevarande dag hade han, som vi veta, blifvit ganska illa mottagen inom sitt rike.
När de båda vännerna väl hade kommit ut ur salen, betraktade Saint-Luc honom med verklig oro.
— Hur står det till, käre vän? Är ni sjuk? frågade han. Er blekhet är så stor, att jag fruktar ni är nära att svimma!
— Nej, men jag håller på att kväfvas af harm, svarade Bussy.
