— 261 —
— Fäster ni verkligen någon betydelse vid de där narrarnas sladder?
— Det skall jag nog visa er!
— Lugna er, käre vän!
— Ja, det är lätt att säga! Lugna mig! Jag svär, att om någon hade sagt er hälften af hvad jag nyss måste höra, så vore han dödens!
— Nå, hvad ämnar ni göra?
— Ni är min vän, Saint-Luc, och ni har gifvit mig ett allvarligt bevis på er vänskap!
— Å, käre vän, det är ingenting alls att tala om! sade Saint-Luc, som trodde att Monsoreau var både död och begrafven. Stöten var visserligen vacker och lyckades alldeles charmant — men det är inte jag som bör ha äran af den, utan kung Henri. Ty det var han som lärde mig den, medan han höll mig fången i Louvren.
— Käre vän …
— Vi lämna nu emellertid Monsoreau åt sitt öde och tala i stället om Diana. Hon blef väl rätt nöjd ändå, stackars liten? Och hon förlät mig säkert af godt hjärta, eller hur?
— Käre vän — det måste vi allt uppskjuta tills efter herr de Monsoreaus död!
— Hvad behagas? utbrast Saint-Luc och gjorde ett så häftigt skutt, som om han hade trampat på en hvass spik.
— Jo ser ni, min käre Saint-Luc, vallmoblommorna voro inte på långt när så farliga, som ni trodde! Monsoreau dog inte af sitt fall på dem. Han lefver — och han är ursinnigare än någonsin.
— Är det möjligt?
— Ja, minsann! Han brinner af hämndlystnad och han har svurit, att han skall döda er vid första tillfälle, som erbjuder sig.
— Blef han vid lif?
— Ja, gunås!
— Och hvad är det för en åsna till läkare, som har botat honom?
— Min egen, käre vän!
— Hvad säger ni? Jag tror knappt mina öron, stammade Saint-Luc tillintetgjord. Och hans uppståndelse vanärar mig! Jag har ju gått och berättat för hela världen att han är död! Han kommer att finna alla sina arftagare sorgklädda. Å, men han skall inte få göra mig till lögnare! Jag skall slåss med honom om igen — och om han inte dör af ett värjstyng, så skall jag ge honom fyra!
— Jag måste nu i min tur uppmana er till lugn, min käre Saint-Luc, sade Bussy. Monsoreau är mig nu till verkligt gagn. Kan ni tänka er, att han misstänker, att det är hertigen, som har hetsat er på honom, och det är på hertigen han är svartsjuk! Mig anser han däremot som en dyr och kär vän, en riddersman utan tadel, och han
