— 262 —
kallar mig sin käre Bussy. Det är egentligen helt naturligt, eftersom det är den lymmeln Rémy, som har räddat hans lif.
— Hvad var det för ett fördömdt infall af honom?
— Ett infall, som var rätt naturligt för en hederlig man. Rémy tycker naturligtvis, att det är hans skyldighet att bota folk, eftersom han är läkare.
— Sådana idéer!
— Nå, nu anser Monsoreau emellertid, att det är mig han har att tacka för sitt lif — och det är i min vård han anförtror sin hustru.
— Jag kan förstå, att ni under sådana förhållanden med mera lugn afvaktar hans hädanfärd, men jag kan i alla fall knappast hämta mig från min förvåning.
— Käre vän!
— Jag är som fallen från skyarna!
— Men ni kan nog förstå, att det för närvarande inte är Monsoreau, som förnämligast upptar mina tankar.
— Nej, låt oss njuta af lifvet, medan han ligger på sjukbädden! Jag skall begagna tiden till att fullända mig i den ädla fäktkonsten. Jag skall för resten också skaffa mig ett pansar och dubbelt galler för mina fönster. Och ni borde fråga hertigen af Anjou, om ej hans hulda moder har gifvit honom något recept på motgift. Låt oss emellertid njuta af glädjen och lyckan så länge de förunnas oss!
Bussy kunde ej låta bli att dra på munnen. Han tog Saint-Lucs arm i sin.
— Och nu inser ni ju, min käre Saint-Luc, att ni endast har gjort mig en half väntjänst!
Saint-Luc betraktade honom med förvåning.
— Det är sant, svarade han. Vill ni kanske, att jag skall — skall fullborda den? Det vore nog hårdt, men jag skulle vara färdig att göra
