— 263 —
mycket för er skull, min käre Bussy! Och i synnerhet när den där uslingen skelar på mig med sina gula ögon — uff!
— Nej, nej, det är inte min mening! Jag har ju redan sagt er, att vi lämna Monsoreau därhän så länge. Och om ni anser er vara mig skyldig äfven den andra halfparten af en väntjänst, så ber jag er inlösa denna skuld på annat sätt.
— Låt höra!
— Står ni på god fot med kungens smekungar?
— Vi umgås ungefär som hund och katt. När solen skiner på oss alla, går allt bra, men om den lyser ojämnt, så ä' vi strax färdiga att ryka i lufven på hvarandra.
— Det gläder mig af hjärtat att höra detta, käre vän!
— Så mycket bättre!
— Låt oss nu antaga, att solen endast lyser på edra motparter!
— Godt!
— Då är ni ju också färdig att visa tänder och klor?
— Jag förstår er inte!
Bussy smålog.
— Skulle ni vilja vara så god och säga herr de Quélus ett par ord från mig?
— Aha! utbrast Saint-Luc.
— Nu börjar ni kanske förstå, hvad jag menar?
— Ja!
— Godt! Var god och fråga honom, hvilken dag han behagar slåss med mig!
— Det skall jag göra.
— Utan motvilja?
— Med allra största nöje! Jag skall gå genast, om ni vill!
— Vänta ett ögonblick! Skulle ni anse det mycket besvärligt, om jag bad er på samma gång framföra samma hälsning till herr Schomberg?
— Aha! Schomberg också? sade Saint-Luc. Ni företar er mycket på en gång, Bussy!
Bussy gjorde en åtbörd, som icke kräfde något svar.
— Jag skall i alla händelser uppfylla er önskan, förklarade Saint-Luc. Är det verkligen ert allvar, Bussy? Men nu måste det väl åtminstone vara nog?
— Nej!
— Hvad för slag?
— Därifrån går ni till herrar Maugiron och d'Épernon. Den senare är visserligen en futtig motståndare, men han måste ändå tas med i räkningen.
Saint-Luc lät sina armar sjunka nedåt sidorna och stirrade på Bussy.
