— 269 —
— Men här kommer madame Saint-Luc, tillade Saint-Luc, hon brukar vara en god rådgifverska. Hon har tydligen plockat en bukett på änkedrottningens rabatter och ser ut att vara vid mycket godt humör. Tala med henne!
Grefvinnan Jeanne närmade sig strålande af glädje, lycka och skalkaktighet.
Hon var en af dessa lyckliga naturer, som se allt i ljust och ta allting lätt.
Bussy hälsade vänskapsfullt på henne.
Hon räckte honom sin hand — hvilket bevisar, att det icke var Dubois, som införde detta bruk från England, när den fyrdubbla alliansen ingicks.
— Hur står det till med er kärlekslycka? frågade grefvinnan under det att hon sammanknöt sin bukett med en guldsnodd.
— Den håller på att dö, svarade Bussy.
— Den är kanske sårad och utan medvetande, sade Saint-Luc, men jag slår vad, att du kommer att blåsa lif i den igen, Jeanne!
— Låt se hvari det består! sade grefvinnan.
— Det är lätt sagdt, förklarade Saint-Luc. Herr de Bussy tycker inte om att göra söta miner åt herr de Monsoreau, han föredrar att afbryta allt umgänge med honom.
— Och låta honom behålla Diana? utbrast Jeanne förskräckt.
Bussy kände sig tydligen upprörd öfver denna förmodan. Han inföll hastigt:
— Jag vill dö, madame!
Jeanne betraktade honom under några sekunder med ett uttryck af medlidande, som likväl knappast kunde kallas kristligt.
— Arma Diana! mumlade hon. Jo, det är visst skäl i att älska! Alla män äro otacksamma.
— Där hör ni min hustrus åsikt, sade Saint-Luc.
— Otacksam — jag? utbrast Bussy. Därför att jag inte vill förnedra min kärlek genom att göra mig skyldig till ett uselt hyckleri!
— Å, det där är bara en dålig förevändning, herr de Bussy, förklarade Jeanne. Vore ni allvarsamt förälskad, så skulle det för er endast finnas en sak att frukta — den att inte längre vara älskad tillbaka.
— Aha! Håll nu edra öron öppna, käre vän! sade Saint-Luc.
— Men det finns uppoffringar, sade Bussy vekt, som likväl …
— Tyst! Inte ett ord vidare! utbrast Jeanne. Tillstå så godt först som sist, att ni inte längre älskar Diana! Det vore verkligen mera värdigt en ridderlig man.
Bussy bleknade vid blotta tanken på någonting sådant.
— Å, madame de Saint-Luc!
