— 274 —
Chicot gick den dagen oupphörligt ut och in, alldeles som Cesar dagen före slaget vid Pharsalus.
Men när mottagandet var öfver, gick allt så småningom tillbaka i de gamla lugna spåren.
Andra dagen efter mottagningsceremonien gjorde hertigen silt andra besök hos den sårade öfverhofjägmästaren.
Monsoreau var väl underrättad om minsta detalj från kung Henris möte med sin bror. Han hycklade nu den mest underdåniga tillgifvenhet för hertigen, för att underblåsa dennes fientliga sinnesstämning mot kungen.
Och herr de Monsoreaus förbättring tycktes verkligen skrida framåt med jättesteg, ty då hertigen hade gått, tog grefven ånyo sin hustrus arm, och denna gång gjorde han på detta sätt en tur rundt omkring hela rummet.
Därefter satte han sig med ännu mera belåten uppsyn än dagen förut.
På kvällen kom Bussy. Diana meddelade honom, att herr de Monsoreau med all säkerhet hade någonting i sinnet.
En liten stund därefter voro Monsoreau och Bussy ensamma.
— Det sjuder inom mig, när jag tänker på, att den lismande hertigen är min dödsfiende, sade Monsoreau. Ty det var han som ville låta mörda mig genom herr de Saint-Luc!
— Mörda kan ju aldrig vara rätta ordet! sade Bussy. Herr de Saint-Luc är en gentleman, och ni har ju själf medgifvit, att ni utmanade honom och var den som först drog blankt, samt att ni fick er blessyr i ärlig tvekamp.
— Må så vara! Men det var i alla fall hertigens ingifvelse han lydde.
— Jag känner hertigen, herr grefve, sade Bussy, och jag känner framförallt herr de Saint-Luc. Och jag kan försäkra er, att herr de Saint-Luc är helt och hållet kungens man och alls inte hertigens. Hade ni fått er blessyr af d'Antraguet, Livarot eller Ribeirac, så vore det en helt annan sak! Men nu …
— Ni känner inte till Frankrikes historia så väl som jag, min käre Bussy, sade Monsoreau hårdnackadt.
Bussy skulle ha kunnat svara, att om han icke var så väl bevandrad i Frankrikes historia, så kände han så mycket bättre till provinsen Anjous, i all synnerhet rörande den del af provinsen, där Méridor var beläget.
Slutligen blef Monsoreau så rask, att han kunde gå ett slag i trädgården.
— Det gick förträffligt, förklarade han, då han åter kom in. I afton flytta vi.
