— 48 —
Henri III var en besynnerlig sammansättning, på samma gång intetsägande och djupsinnig, klenmodig och djärf. Han var alltid nedstämd, orolig och drömmande och behöfde därför ständigt förströelser — dagsljus, buller, lekar, kroppsöfningar, upptåg, maskerader och intriger såväl som nattvak, vaxljus, skämt, böner och utsväfningar. Henri III är så godt som den enda karakter af denna halt, som anträffas i nyare tidens historia — en antikens hermafrodit, bestämd att se dagen i någon af orientens städer bland sinnliga retningsmedel, slafvar, eunucker, lysande pager, filosofer och sofister — och hans regeringstid, denna period af verkliga utsväfningar och oerhörda dårskaper, bär en prägel, som påminner om Nero och Heliogabalus.
Bussy hyste således intet tvifvel om, att Saint-Luc bebodde den forna ammans rum, och han knackade på dörren till ett förmak, som var gemensamt för detta och kungens sofrum.
Anföraren för vakten öppnade.
— Herr de Bussy! utropade han förvånad.
— Ja, det är jag, min bäste herr de Nancy, sade Bussy. Kungen vill tala med herr de Saint-Luc.
— Godt! svarade kaptenen. Underrätta herr de Saint-Luc att kungen vill tala med honom, befallde han en af sina ordonnanser.
Bussy kastade i smyg en blick tillbaka på sin page genom dörren, som han hade lämnat halföppen.
Sedan vände han sig åter till herr de Nancy.
— Hvad har den stackars Saint-Luc för sig? frågade han.
— Han roar sig med Chicot, medan han väntar på kungen, som nyss har gått för att ge audiens åt hertigen af Anjou.
— Tillåter ni min page att vänta på mig här? frågade Bussy.
— Mycket gärna, svarade kaptenen.
— Kom in, Jean, sade Bussy till sin följeslagerska och anvisade henne, genom en rörelse med handen, plats i en fönstersmyg.
Hon hade nätt och jämt hunnit dit, förrän Saint-Luc kom ut i förmaket. Af grannlagenhet aflägsnade sig kaptenen utom hörhåll.
— Hvad vill konungen nu igen? frågade Saint-Luc med häftig röst och butter min. Å, är det ni, herr de Bussy?
— Det är jag, min bäste Saint-Luc, och först och främst …
Han sänkte rösten.
— Först och främst vill jag tacka er för den tjänst ni gjorde mig!
— Å, det var ju helt naturligt, sade Saint-Luc. Det föreföll mig motbjudande att en sådan tapper ädling som ni skulle bli mördad. Jag trodde likväl att ni var dödad.
— Det fattades inte mycket. Men i ett sådant fall har det minsta en ofantlig betydelse.
— Hvad menar ni?
