— 276 —
på själslidanden såväl som på de kroppsliga — att det alls inte är för sin egen skull som grefven vill flytta.
— Nå, hvarför skulle det då vara?
— För grefvinnans! Men kan ni då inte låta henne flytta ensam?
— Skulle jag skicka henne ifrån mig? utbrast Monsoreau och betraktade Diana med en blick, som snarare uttryckte vrede än kärlek.
— Nå, så tag då afsked från er syssla som öfverhofjägmästare! Jag tror verkligen, att det vore ganska förnuftigt, herr grefve! Ty antingen måste ni sköta er tjänst eller försumma den. Försummar ni den, så blir kungen missnöjd — och sköter ni den, så …
— Jag skall göra allt som behöfs, förklarade Monsoreau och bet ihop tänderna af harm, men jag skiljer mig inte från grefvinnan.
I detsamma hördes hästtramp och ett lifligt sorl af röster nedifrån gården.
— Det är väl hertigen igen! mumlade Monsoreau, skälfvande af vrede.
— Alldeles! förklarade Rémy, som hade gått fram till fönstret.
Furstar ha nu en gång för alla det privilegiet att kunna gå in oanmälda, och inom ett par sekunder steg François af Anjou öfver tröskeln.
Monsoreau gaf noga akt på honom. Han såg, att hertigens första ögonkast gällde Diana.
Men det skulle bli ännu värre; Hertigen medförde nämligen en dyrbar present till Diana — ett af den tidens konstnärliga mästerstycken, hvars förfärdigande hade tagit tre eller fyra års tåligt och ihärdigt arbete. Oaktadt denna långsamma arbetsmetod voro mästerstycken likväl mindre sällsynta då än nu.
Den dyrbara gåfvan utgjordes af en dolk med handtag af ciseleradt guld. Handtaget var inrättadt till luktflaska och på själfva bladet var ingraveradt ett jaktstycke — hästar, hundar, jägare, villebråd, träd och skyar voro anbringade i ett harmoniskt virrvarr, som länge fängslade betraktarens uppmärksamhet.
— Låt mig se! sade Monsoreau ifrigt. Han fruktade, att en biljett kunde vara instucken i handtaget.
Men hertigen lugnade honom genast därigenom att han visade, huru dolkens båda delar kunde skiljas.
— Ni, som är jägare, bör kunna uppskatta bladet, men handtaget lämpar sig bättre för grefvinnan, förklarade hertigen. Å, se goddag, herr de Bussy! Ni är således god vän med Monsoreau nu för tiden?
Diana rodnade.
Men Bussy behöll sin själfbehärskning.
— Ers höghet har antagligen glömt, att jag i morse fick i upp-
