— 282 —
— Här har ni visst ingen trädgård att fala om, kan jag se! sade han.
— Jag saknar det inte — kunde inte tåla trädgården därborta, svarade Monsoreau.
— Men hvar promenerar ni då, min käre Monsoreau? frågade hertigen.
— Jag promenerar inte alls, ers höghet.
Hertigen bet sig i läppen och kastade sig vårdslöst i en stol.
— Vet ni, att kungen har fått mottaga en massa ansökningar om er syssla? sade han efter en kort tystnad.
— Och hur har man motiverat dem, ers höghet?
— Många anse er ju för död.
— Å! Men jag är öfvertygad om, att ers höghet upplyser dem om, att jag lefver!
— Jag? Jag har ju inte alls med saken att göra. Och om ni begrafver er här, så är ni naturligtvis officiellt död.
Monsoreau bet sig i läppen.
— Nåja — då får jag väl förlora min syssla! sade han.
— Säger ni det?
— Ja, det finns saker, som jag håller mera på än den.
— Ni tycks verkligen vara mycket oegennyttig, min käre Monsoreau!
— Jag följer min natur, ers höghet!
— Nå, i så fall har ni kanske ingenting emot att kungen får veta er tanke om saken?
— Hur skulle han få veta den?
— Å! Om han frågar mig, så måste jag ju upprepa för kungen, hvad ni sagt.
— Bevars! Sade man honom allt, som säges i Paris, så skulle han inte ha nog med ett par öron.
— Nå, hvad är det då, som säges i Paris? utbrast hertigen och vände sig mot Monsoreau så häftigt, som om han blifvit stungen af en orm.
Monsoreau insåg nu, att samtalet började ta en alltför allvarsam vändning för en konvalescent, som icke kunde röra sig fritt. Han kufvade sin sjudande harm och antog en likgiltig min.
— Hur skall en stackars invalid, som jag, kunna veta det? sade han. Jag vet ju knappast något af hvad som händer! Men hans majestät har egentligen inte rättighet att förebrå mig, att jag nu försummar min tjänst.
— Huru så?
— Därför att min olycka på sätt och vis är hans fel.
— Hvad menar ni?
— Herr de Saint-Luc, som gaf mig den ödesdigra stöten, är ju en af hans majestäts bästa vänner, eller hur? Och det är af kung Henri
