— 283 —
själf, som han hade lärt den fint, hvarigenom det lyckades honom att genomborra mig. Hur kan jag veta, om det inte skedde på kungens hemliga önskan?
Hertigen af Anjou böjde halft medgifvande på hufyudet.
— Ni kan ha rätt, sade han. Men kungen är i alla fall kungen.
— Så länge han är det, ja — eller hur? sade Monsoreau.
Hertigen ryckte till.
— Apropos, sade han, grefvinnan de Monsoreau bor väl också här?
— Hon är sjuk, ers höghet! I annat fall skulle hon ha haft den äran att lägga sin ödmjuka vördnad för ers höghets fötter.
— Är hon sjuk? Det är beklagligt!
— Ja, ers höghet!
— Antagligen af sorg öfver att se er lida?
— Detta var kanske första orsaken. Därtill kom sedan ansträngningen vid flyttningen.
— Vi få hoppas, att hennes opasslighet snart går öfver, min käre grefve. Ni har en utmärkt skicklig läkare.
Han steg upp.
— Ja, doktor Rémy har verkligen skött mig med utomordentlig skicklighet och omsorg.
— Han är ju egentligen i Bussys tjänst?
— Ja, men herr de Bussy har varit nog vänlig att afstå honom åt mig för en tid.
— Ni tyckes vara på mycket god fot med Bussy?
— Herr de Bussy är min bäste — ja, jag kan så godt säga min ende vän, svarade herr de Monsoreau kallt.
— Adjö, min käre grefve! sade hertigen och lyfte upp den tunga portieren, för att gå.
I detsamma såg han en flik af en sidenklädning försvinna inom dörren till ett annat rum. Bussy stod på sin post midt i förstugan.
Hertigens misstankar tilltogo i styrka,
— Nu ge vi oss af! sade han till Bussy.
Bussy gick, utan att svara, raskt utför trappan, för att ge eskorten order att bereda sig till affärd. Han var kanske nöjd att få dölja sin rodnad för hertigen.
Då hertig François blef ensam, tog han ett par steg inåt korridoren, där han hade sett fliken af sidenklädningen försvinna.
Men då han vände sig om, stod Monsoreau blek och skälfvande på tröskeln till sitt rum,
— Ers höghet är stadd på orätt väg, sade han kort.
— Å, det ser jag nu — tack! stammade hertigen.
Han gick utför trappan kokande af vrede.
