— 284 —
Under hela den långa vägen tillbaka utbytte han och Bussy icke ett enda ord.
Bussy tog afsked af hertigen utanför hans hotell.
När hertigen hade gått in och befann sig ensam i sitt kabinett, kom Aurilly sakta insmygande,
— Jag blef lurad — af den äkta mannen! sade hertigen häftigt, då han fick se honom.
— Och kanske också af hennes älskare, ers höghet! sade musikern.
— Hvad är det du säger?
— Sanningen, ers höghet!
— Fortsätt!
— Jag hoppas, att ers höghet skall förlåta mig, ty jag gjorde det ju för att tjäna ers höghet! sade Aurilly.
— Jag förlåter alltsammans på förhand!
— Sedan ers höghet hade gått upp till grefven, ställde jag mig på lur under ett skjul där nere på gården …
— Nå, såg du någonting?
— Jag såg genom fönstret en kvinnlig gestalt, som stod med hufvudet nedlutadt. Jag såg ett par armar omkring hennes hals — och jag hörde tydligt ljudet af en kyss!
— Hvem var han? Såg du honom? Kände du igen honom? frågade hertigen.
— Man kan omöjligt känna igen ett par armar, ers höghet! Och utom dem såg jag ingenting annat än ett par handskar.
— Men handskar kan man känna igen, för böfveln! utbrast hertigen.
— Jag tyckte verkligen, att …
— Att du kände igen dem? Hvad?
— Det är egentligen endast ett antagande, men …
— Säg ut, människa!
— Jag tyckte bestämdt, att jag kände igen herr de Bussys handskar, ers höghet!
— Guldbroderade buffelskinnshandskar, eller hur? utbrast hertigen, som nu plötsligt hade fått hela sanningen klar för sig.
— Just så! Guldbroderade buffelskinnshandskar var det! sade Aurilly.
— Bussy! Ja, ja — det är han! Det är Bussy! Bussy! skrek hertigen ursinnig. En förblindad fåne har jag varit! Men nej, jag var inte blind, fastän jag hade svårt att tro honom om en sådan djärfhet …
— Förlåt, ers höghet, men det vore kanske försiktigare att ej tala fullt så högt, förmanade Aurilly.
— Bussy! upprepade hertigen på nytt. Han påminde sig tusen
