— 285 —
graverande omständigheter, som hade passerat tämligen obemärkta, men som nu föreföllo honom ha en kolossal betydelse.
— Ers höghet bör ej stadga sin öfvertygelse alltför hastigt, sade Aurilly. Man skulle ju kunna tänka sig, att älskaren hade varit gömd förut i grefvinnans rum.
— Ja visst! Men i så fall skulle också Bussy ha sett honom — Bussy, som stod på post ute i förstugan.
— Det är sant, ers höghet!
— Och handskarna, ser du — handskarna!
— Också sant! Och kyssen! Och dessutom hörde jag äfven …
— Hvad då?
— Tre små ord.
— Säg dem! Säg!
De lydde så: I morgon afton!
— Ack, min Gud!
— Om vi nu återtaga våra observationer, som ha varit afbrutna för en tid, så ha vi alla utsikter att lyckas.
— Vi börja på nytt i morgon afton, Aurilly!
— Ers höghet har endast att befalla?
— Godt! — Å, Bussy! mumlade hertigen med sammanbitna tänder, förrädiske Bussy, som bedrar din herre! Bussy, som går och gäller för typen af en ädling! Bussy, den rättrådige Bussy, som inte vill, att jag skall göra mig till kung af Frankrike!
Hertigen log sitt djäfvulska leende och afskedade Aurilly för att få ostörd öfverlämna sig åt sina tankar.
XXXIX.
UTE PÅ SPIONERI.
Hertigen af Anjou och Aurilly stodo fast vid sitt beslut. Hertigen kvarhöll Bussy i sin närhet hela den följande dagen, så att den unge adelsmannen ej skulle kunna företaga någonting utan att hans herre visste det.
Bussy å sin sida var mycket belåten med att hans tid var så upptagen. Den gick fortare därigenom, och han kunde så mycket säkrare räkna på att få aftonen ledig. Misstankar hyste han ej.
Klockan tio på kvällen svepte han in sig i sin kappa, tog sin repstege under armen och styrde kurs mot det håll, där Bastiljen var belägen.
Hertigen hade ingen aning om, att Bussy hade haft sin repstege gömd i hans förmak. Lika litet kunde han föreställa sig, att någon
