— 286 —
vågade gå ensam ute på stadens gator. Han var öfvertygad om att Bussy först skulle bege sig hem till sitt hotell, för att hämta häst och följeslagare, och därför gjorde han sig ingen särdeles brådska. Han förspillde minst tio minuter — och under tiden hade Bussy, drifven af kärleken, redan tillryggalagt tre fjärdedelar af vägen.
Djärfva människor ha vanligen lycka med sig. Bussy mötte ingen på vägen och vid framkomsten såg han ljus i Dianas fönster — det öfverenskomna tecknet.
Han slungade stegen upp mot balkongen. Den var försedd med sex krokar, och någon af dem skulle väl alltid haka sig fast.
När Diana hörde det buller, som stegen åstadkom, släckte hon sin lampa och öppnade fönstret, för att göra fast stegen.
Det var gjordt inom ett par sekunder.
Diana såg sig uppmärksamt omkring ute i dunklet, hon spejade åt alla håll.
Där tycktes vara fullkomligt öde.
Och hon gaf nu Bussy ett tecken att allt var klart.
Bussy sprang uppför de tio stegen två och två om sender — således på fem sekunder.
Ögonblicket var synnerligen lyckligt valdt, ty just medan Bussy sprang uppför stegen, gick herr de Monsoreau utför trappan efter att ha stått och lyssnat i minst tio minuter vid sin hustrus dörr. Han stödde sig på en förtrogen tjänare, som ganska händigt skötte den sjuke, då Rémy ej var till hands.
Och den dubbla manövern utfördes med så stor precision, att Monsoreau öppnade dörren till gatan i samma ögonblick som Bussy drog upp stegen och Diana stängde fönstret.
Herr de Monsoreau befann sig således ute på gatan. Men gatan var, som vi veta, tom och öde, och han såg ingenting.
— Du har väl inte bedragit mig? frågade Monsoreau sin ledsagare.
— Nej, ers nåd! svarade tjänaren. Jag har nyss varit i hertigens stall, och hans stallmästare, som är min gode vän, berättade, att hans höghet hade befallt fram två hästar nu i kväll. Men det kan ju hända, att han ämnade sig åt annat håll.
— Det är inte troligt, förklarade Monsoreau med mörk min.
I likhet med alla andra svartsjuka, trodde han naturligtvis, att den öfriga mänskligheten ej hade något annat att beställa, än att pina och plåga honom.
Han såg sig omkring på nytt.
— Det hade kanske varit ännu bättre om jag hade stannat i Dianas rum, mumlade han. Men om de ha öfverenskomna signaler, skulle hon naturligtvis ha underrättat honom om min därvaro, och jag hade
