— 287 —
inte upptäckt någonting. Det är nog bäst att jag följer min första föresats och spionerar utanför. Följ mig nu till det omtalade gömstället, där du påstår att jag skall kunna se allt.
— Kom ers nåd, sade betjänten.
Monsoreau stapplade framåt, stödjande sig på sin ledsagares arm.
Ungefär tjugu eller tjugufem steg från ingången — åt det håll, där Bastiljen var belägen — låg en stor stenhög efter rifna byggnader. Den användes som fästning af grannskapets barn, då de lekte röfvare och fasttagare.
Midt uppe i denna stenhög hade befjänten inrättat en utkik, där två personer med lätthet kunde gömma sig. Han bredde ut en kappa och Monsoreau satte sig på den.
Betjänten kröp ihop vid sin husbondes fötter.
En skarpladdad musköt var placerad bredvid dem. Betjänten ville spänna hanen, men Monsoreau hindrade honom därifrån.
— Vänta litet! sade han. — Det hinna vi alltid med! Vi måste komma ihåg att det är ett kungligt villebråd vår jakt gäller, och att dödsstraff väntar den som kommer sin hand vid honom.
Med ögonen brinnande som vargens, då denne ligger på lur utanför en fårfålla, stirrade Monsoreau ömsom upp mot Dianas fönster och ömsom bortåt gatorna i närheten, Ty han ville öfverraska hertigen och han fruktade på samma gång att själf bli öfverraskad.
