— 288 —
Diana hade försiktigt dragit för de tjocka fönsterdraperierna, så att endast en smal ljusstrimma vid ena sidan tillkännagaf, att någon ännu var vaken i det för öfrigt totalt mörka huset.
Monsoreau hade icke suttit tio minuter i sitt gömställe, då två ryttare närmade sig från rue Saint-Antoine.
Utan att säga ett ord pekade betjänten på dem.
— Ja, jag ser, sade Monsoreau.
De båda ryttarna hoppade ur sadeln vid hörnet af Hôtel des Tournelles och bundo sina hästar vid ett par af järnringarna, som voro indrifna i muren till detta ändamål.
— Jag tror, att vi komma sent, ers höghet, sade Aurilly. Han gick hit direkt och han hade tio minuters försprång — han är säkert redan däruppe.
— Må vara! sade hertigen. Men om vi inte ha sett honom gå in, så få vi åtminstone se honom gå därifrån.
— Ja, men när? sade Aurilly:
— När det behagar oss, förklarade hertigen.
— Är det tillåtet att fråga, hur detta skall gå till, ers höghet?
— Det går mycket lätt! Om en af oss — du, till exempel — bultar på porten under förevändning att fråga, hur det står till med herr de Monsoreau. Alla älskande bli skrämda af buller. Nå du går in genom dörren, och han flyger ut genom fönstret … Och jag står kvar och ser honom springa sin väg.
