— 291 —
— Ni tar lifvet af er, käre vän, sade hertigen. Ni är sannerligen så blek, att det ser ut som ni skulle svimma när som helst.
— Nej, nej — det gör jag inte, ers höghet! Jag har för tillfället alltför viktiga saker att meddela. Om jag svimmar efteråt — det kan ju hända!
— Nå, men hvad har ni då att säga, min käre grefve? frågade hertigen helt häpen och förskräckt.
— Ingenting inför främmande öron, förklarade Monsoreau.
Hertigen afskedade hela sin omgifning, till och med Aurilly.
Han och Monsoreau voro allena.
— Ers höghet har varit ute i kväll? frågade Monsoreau.
— Ja, som ni ser, min käre grefve!
— Ers höghet borde inte gå ut på gatorna så här dags!
— Hvem har sagt er, att jag har varit på gatorna?
— Ers höghets kläder ä' ju dammiga …
— Herr de Monsoreau! sade hertigen med en tonvikt, på hvilken man ej kunde misstaga sig, har ni händelsevis en syssla till utom öfverhofjägmästaretjänsten?
— Som spion, menar ers höghet? Jag kan inte neka för det. Det är en syssla som litet hvar fuskar i nu för tiden — mer eller mindre — och jag som andra!
— Nå, hvad inbringar den sysslan, grefve Monsoreau?
— Att jag får veta hvad som händer.
— Det var märkvärdigt, sade hertigen och närmade sig ringklockan, för att kunna tillkalla hjälp, om så behöfdes. Nå, hvad är det ni har att säga mig? Ni tillåter väl att jag sätter mig?
— Håna inte en skröplig, men trogen och tillgifven vän, som kommer till er vid en sådan tid och i ett sådant tillstånd, för att göra er en tjänst! Att jag har satt mig, ers höghet, beror uteslutande på att jag är oförmögen att stå på mina ben.
— En tjänst, sade ni? Vill ni göra mig en tjänst?
— Ja!
— Men så tala då! Hvad är det?
— Jag kommer till ers höghet som sändebud från en mäktig furste.
— Från kungen?
— Nej! Från hans höghet hertigen af Guise.
— Aha! sade hertig François. Det var en helt annan sak. Kom då närmare och tala sakta!
