— 295 —
— Jag går i förbund med min bror!
— Då finns han inte längre till.
— Jag kallar Europas kungar till min hjälp!
— Europas kungar föra gärna krig mot hvarandra, men de skola säkert betänka sig två gånger innan de draga i härnad mot ett folk utan kung.
— Hvad betyder detta?
— Att herrarna af Guise i nödfall äro beslutna till allt, till och med att göra Frankrike till republik.
Hertigen var utom sig af förskräckelse. Mönsoreau kunde då rent taga lifvet af honom med sina slagfärdiga svar!
— Republik! mumlade han.
— Ja! Som i Schweiz — Genova — Venezia …
— Men mina anhängare komma aldrig att tåla, att man gör Frankrike till republik, utbrast hertigen.
— Edra anhängare! upprepade Monsoreau. Å, ers höghet! Ni har uppträdt till den grad oegennyttigt och ädelmodigt, att jag nästan vågar svära på, att ert parti inte räknar flera anhängare än mig och herr de Bussy!
Hertigen smålog dystert.
— Jag är således oafvisligt förbunden med Guiserna, sade han.
— Det är nog så, ers höghet, förklarade Monsoreau.
— Men hvarför fråga de efter mig alls, om jag är så totalt utan makt, som ni påstår?
— Ställningen är den, att utan herrarna af Guise förmår ers höghet ingenting, men tillsammans med dem förmår ni allt. Ett enda ord och ni är kung.
Hertigen reste sig. Han var tydligen förfärligt upprörd. Han började gå af och an i rummet, slängde undan allt som var i hans väg — möbler, borddukar, porsliner — och stannade slutligen framför herr de Monsoreau.
— Du sade fullkomligt sant, Monsoreau, när du påstod, att jag inte har flera vänner än dig och Bussy!
Han uttalade dessa ord med ett välvilligt småleende, som han hade framtvingat på sina bleka läppar,
— Ers höghet inser det? sade Monsoreau med glädjestrålande ögon.
— Ja, ja — redlige och trogne tjänare! Invig mig nu i Guisernas plan!
— Ers höghet befaller mig således att tala?
— Ja!
Hertigen bleknade ännu mer, men han lyssnade andlöst till Monsoreaus ord.
Och öfverhofjägmästaren talade och sade:
— Om åtta dagar firas ju Kristi Lekamens fest, eller hur?
— Ja!