— 50 —
— Hvad menar ni?
— Jag förstod alltsammans, och jag har redan sagt det till er hustru.
— Och hvad svarade hon?
— Hon ville först inte tro det. Men, tillade Bussy med ett ögonkast bortåt fönsterfördjupningen, jag hoppas att hon nu känner sig öfvertygad. Nej, ni måste begära någonting annat, någonting svårt, någonting, som förefaller omöjligt — det skulle roa mig att utföra det.
— Nåväl, min käre Bussy, låna då för några ögonblick riddar Astolfs bevingade häst och för den till ett af mina fönster, så jag får ta plats på den bakom er, och för mig så till min hustru! Sedan får ni själf fullkomlig frihet att fortsätta er färd upp till månen om ni så önskar.
— Det vore väl bra mycket enklare att föra den bevingade hästen till er hustru, så att hon kunde komma hit till er, min käre vän, sade Bussy.
— Hit?
— Ja, just hit.
— Till Louvren?
— Till Louvren. Vore det inte ett ännu lustigare upptåg, säg?
— Guds död! Det tror jag verkligen.
— Då skulle ni inte längre ha tråkigt?
— Nej, vid Gud!
— Ty nu leds ni ju här, har ni sagt?
— Fråga bara Chicot! Hela denna dag har jag varit en sannskyldig pina för honom, och till slut har jag föreslagit honom att vi skulle ge hvarandra ett par värjstygn. Han har varit så ursinnig, att man kunnat krevera af skratt, men jag har inte ens dragit på munnen. Om det här räcker länge, så tror jag bestämdt, att jag en vacker dag spetsar honom, eller låter honom spetsa mig, för att skaffa mig omväxling.
— Lek inte med Chicot, min käre Saint-Luc; ni vet, att han är en ypperlig fäktare. Jag tänker, att ni skulle få ännu tråkigare i en likkista, än ni har här.
— Det vet jag inte.
— Hör på! sade Bussy skrattande. Vill ni att jag skall skänka er min page?
— Er page?
— Ja, det är en präktig pojke.
— Tack, men jag afskyr pager, sade Saint-Luc. Kungen har erbjudit mig att skicka efter den af mina, som jag tycker bäst om, men jag har betackat mig. Bjud er page åt kungen! När jag väl kommer härifrån, vill jag endast se kvinnlig betjäning omkring mig.
— Prat! Försök ändå med honom! envisades Bussy.
— Det är inte vänligt af er att skämta med en olycklig, sade Saint-Luc.
— Gör som jag sagt!
— Nej.