— 299 —
— Nej, ers höghet! Om det skall ske, måste det ske genast, sade Monsoreau.
— Men herrarna af Guise måste väl först affatta ordalydelsen i fråga om de förpliktelser jag åtar mig gent emot dem!
— Dokumentet är redan uppsatt, ers höghet! Jag har det med mig.
Monsoreau drog upp ett papper ur sin ficka. Det var affattadt som ett gillande utan förbehåll af den plan, han nyss hade framlagt för hertigen.
Hertig François genomläste skrifvelsen från början till slut, och hans blekhet tilltog med hvarje ny rad. När han hade slutat, sjönk han ned på en stol bredvid bordet.
— Var så god, ers höghet! sade Monsoreau och räckte honom en penna.
— Måste jag verkligen skrifva under? stammade François och lutade hufvudet i handen. Det svindlade för hans ögon.
— Som ni vill! Ingen människa tvingar er att göra det.
— Blir jag inte tvingad säger ni? Ni hotar ju med att jag blir mördad, om jag inte skrifver under!
— Jag hotar visst inte — Herren bevare mig därför! Men jag underrättar ers höghet på förhand om hur det skulle gå. Det är ju en helt annan sak.
— Tag hit pennan! sade hertigen.
Han gjorde synbarligen våld på sig, ryckte pennan ur Monsoreaus hand och skref under.
Monsoreaus ögon lyste af hat och hopp. När hertigen satte pennan på papperet, var grefven så upprörd, att han måste stödja sig mot bordskanten, för att inte falla. Hans pupiller vidgades och krympte ihop allt efter som hertigen formade bokstäfverna i sin namnteckning.
