— 51 —
— Men jag säger er, att jag vet hvad som fattas er.
— Nej, nej, nej — hundra gånger nej!
— Hallå, page! Hitåt!
— Guds död! utropade Saint-Luc.
Pagen kom fram ur fönstersmygen och närmade sig rodnande.
— Å! Å! stammade Saint-Luc, förbluffad öfver att se Jeanne i Bussys livré.
— Nå, skall jag skicka bort honom? frågade Bussy.
— Nej, för allt i världen! utropade Saint-Luc. Å, Bussy! Ni har anspråk på min eviga vänskap!
— Ni vet, att ingen hör er, Saint-Luc, men man ser er.
— Det är sant, sade Saint-Luc. Han hade tagit ett par steg mot sin hustru, men tog nu ett tredje tillbaka.
Herr de Nancy kände sig i själfva verket en smula förvånad öfver Saint-Lucs pantomim, och han spetsade just sina öron för att lyssna, då ett häftigt sorl från stora galleriet drog hans uppmärksamhet åt annat håll.
