— 312 —
Schomberg vände sig förbluffad om och såg på narren.
— Bry dig inte om, hvad jag säger, sade Chicot lugnande. Kungen vet, att jag ofta brukar tala i sömnen.
Schomberg vände sig åter till hans majestät och sade:
— Sire! Jag säger alltid rent ut, hvad jag tycker och tänker. Godt vin är en god sak.
— Hur kan man kalla det en god sak, som kommer en att glömma hvem vi tjäna? sade kungen strängt.
Schomberg tycktes vara böjd att fortfarande försvara det goda vinets sak, men Quélus vinkade åt honom, att han skulle vara tyst.
— Sire! tog nu Quélus åter till orda, jag vill nu meddela er, att under och i all synnerhet före måltiden hade vi ytterst allvarliga och intressanta samtal, som i väsentlig grad kunna sägas beröra ers majestäts intressen.
— Inledningen är så omständlig, att det förefaller mig som ett dåligt tecken, förklarade kungen.
— Å Gud, hvad den Valois är för en sladderhane! utbrast Chicot.
— Hör på, mäster Chicot! sade Henri högdraget. Om ni inte sofver, så kan ni gå ut!
— För tusan — om jag inte kan sofva, så är det ju ditt fel! svarade Chicot. Din röst surrar ju som en skallra i mina öron!
När Quélus såg, att man icke kunde få ostördt dryfta ett allvarligt ämne i detta slott, där allting vändes till skämt och löje, drog han en djup suck, höjde på axlarna och reste sig för att gå.
— Det är likväl fråga om allvarliga ting, ers majestät, sade d'Épernon.
— Jaså, verkligen? Om allvarliga ting, upprepade Henri.
— Ja! Såvida åtta tappra adelsmäns lif är någonting, som ers majestät anser mödan värdt att tala om, förklarade Quélus.
— Hvad vill det säga? utbrast kungen.
— Det vill säga, att jag afvaktar, om ers majestät vill höra hvad jag har att säga!
— Jag hör! lofvade Henri och lade sin hand på Quélus' axel.
— Nåväl, sire! Jag sade förut, att vi hade ett allvarligt samtal, och därunder kommo vi till den slutsatsen, att kungamakten för närvarande står på mycket svaga fötter i Frankrike.
— Därför att hela världen sammansvärjer sig mot den! utropade Henri.
— Kungamakten, fortfor Quélus, liknar dessa forntidens gudar, som blefvo urgamla utan att kunna dö, och som fortsatte att vandra sin odödliga bana, tyngda af mänskliga skröpligheter. Men de kunde föryngras och återfå sina krafter genom transfusion af ungt och friskt blod i deras gamla ådror; därigenom blefvo de åter starka och mäktiga. Alltid fanns det någon fanatiker, som var beredd att offra sig … Nåväl, sire,