— 318 —
vakade i själfva verket öfver kungen, så som en mor vakar öfver sitt barn.
Dels sysselsatte han sig också med sin gode vän Gorenflot, som han med stor möda hade förmått att återvända till klostret för ungefär åtta dagar sedan. Chicot ledsagade honom dit och blef på det mest förekommande sätt mottagen af abbé Joseph Foulon.
Vid detta narrens första besök i klostret talades det mycket om kungens fromhet, och priorn tycktes vara utomordentligt tacksam för hans majestäts väntade besök. Äran var så mycket större, därför att Henri, på den ärevördige abbéns begäran, hade samtyckt att tillbringa slutet af dagen och äfven den därpå följande natten i klostrets afskildhet från världen.
Chicot styrkte abbén i denna förhoppning, som han knappt vågade hysa, och då man i klostret mycket väl visste, att Chicot förmådde nästan allt öfver kungen, inbjöds han ifrigt att komma tillbaka. Chicot lofvade att komma.
Och broder Gorenflot steg efter detta ännu högre i sina kamraters aktning.
Det var verkligen en stor tjänst han hade gjort sitt parti genom att så fullkomligt innästla sig i Chicots förtroende. En fint, värdig ett Macchiavelli!
Som sagdt — Chicot inbjöds att komma igen, och Chicot kom. Och då han i sina fickor, under sin kappa och i sina vida stöflar medförde flaskor, innehållande de sällsyntaste och mest eftersökta viner, mottogs han af broder Gorenflot ännu hjärtligare än af Joseph Foulon.
Han och den fromme munken sutto hela timmar instängda i Gorenflots cell och öfverlämnade sig åt “studier och extas”.
Natten till den dag, som omedelbart föregick Kristi Lekamens fest tillbragte narren i klostret. Dagen därpå spreds ett rykte, att den fromme bröder Gorenflot hade omvändt Chicot från världen och att denne skulle bli munk.
Kungen å sin sida var ifrigt sysselsatt med att ge sina vänner goda lektioner i fäktkonsten. Han försökte uppfinna nya stötar och bemödade sig i synnerhet att inöfva d'Épernon, som ödet hade gifvit en så svår motståndare och som med synbar nervositet afvaktade den afgörande dagen.
Den, som händelsevis gick nattetid genom stadens gator, skulle vid vissa klockslag i kvarteret Sainte-Geneviève oupphörligt ha stött på samma egendomliga munkar, med hvilka våra läsare gjorde bekanskap i ett af våra första kapitel och som snarare liknade krigare än fromma klosterbröder.
För att fullända denna skildring af det dåvarande tillståndet i Paris vilja vi tillägga, att Guisernas hotell var på samma gång hemlighetsfullare
