— 322 —
och låta honom genomgå alla omständigheterna vid den toalett, hvilken vi ha beskrifvit i ett föregående kapitel.
Då två tredjedelar af toaletten var afslutad, anmäldes hans höghet hertigen af Anjou.
Henri vände sig mot sin bror, beredd att mottaga honom med sitt vänligaste småleende.
Hertigen var åtföljd af Monsoreau, d'Épernon och Aurilly.
D'Epernon och Aurilly stannade i bakgrunden.
När kungen fick se herr de Monsoreau, som var blekare och fulare än någonsin, gjorde han en åtbörd af öfverraskning.
Hertigen märkte det, och det undgick icke heller grefve de Monsoreau.
— Sire! sade hertigen. Herr de Monsoreau kommer för att uppvakta ers majestät!
— Tack, herr de Monsoreau, sade Henri. Jag är så mycket mera rörd af er uppmärksamhet som jag hört, att ni har blifvit allvarsamt sårad.
— Det förhåller sig så, sire.
— Under en jakt, tror jag?
— Ja, under en jakt, sire.
— Men nu är ni ju mycket bättre, eller hur?
— Jag är fullkomligt återställd, ers majestät.
— Skulle det inte behaga er, sire, sade hertigen af Anjou, om herr de Monsoreau efter den religiösa festens slut anordnade en jakt åt oss i Compiègnes skogar?
— Men vet ni då inte, att i morgon …
Henri hade så nära tillagt “skola fyra af mina vänner kämpa mot fyra af edra”, men så kom han i håg, att detta borde bevaras som en hemlighet, och han hejdade sig.
— Jag vet ingenting alls, sire, svarade hertigen af Anjou, men kanske ers majestät vill vara så god och upplysa mig …
— Jag ville endast säga, svarade Henri, att sedan jag har tillbragt natten under andaktsöfningar i klostret Sainte-Geneviève, är jag antagligen inte vid lynne att jaga i morgon. Men grefve de Monsoreau kan ju resa dit bort och ordna allt för jakten i alla fall. Om den inte blir af i morgon, så kan det bli i öfvermorgon.
— Ni hör hans majestäts önskan! sade hertigen till Monsoreau, och grefven bugade sig.
— Ja, ers höghet, svarade han.
Nu inträdde Schomberg och Quélus. Kungen tog emot dem med öppna armar.
— Nu är det endast en dag kvar, sade Quélus sakta till kungen.
— Å, jag hoppas på flera efteråt! sade Schomberg lika sakta.
