— 337 —
af trötthet. Kung Henri kände medlidande för de vördnadsvärda martyrerna och upplöste därför hela processionen vid ankomsten till Sainte-Geneviève.
Därefter vände han sig till den högvördige priorn och sade under hättan med sin vanliga näston:
— Här är jag, vördige fader! Jag kommer som en ovärdig syndare och söker hvila i klostrets stilla enslighet.
Priorn bugade sig.
Och nu vände sig kungen till dem, som hade följt honom under dagens lopp.
— Jag tackar er, mina herrar, sade han. Gån i frid!
Alla bugade sig vördnadsfullt, och den kunglige botgöraren gick långsamt uppför klostertrappan, under det han oupphörligt slog sig för sitt bröst.
Så snart han hade stigit öfver tröskeln, stängdes porten efter honom.
Kung Henri var så djupt försänkt i ruelse, att han icke tycktes fästa sig vid denna omständighet, som ju för öfrigt icke behöfde väcka någon synnerlig uppmärksamhet, då han hade afskedat hela sitt följe.
— Vi skola först och främst ledsaga ers majestät ned i kryptan, förklarade priorn. Vi ha prydt dess altare efter bästa förmåga till ära för himmelens och jordens herre.
Kungen svarade endast med att jakande böja på hufvudet, hvarefter han följde priorn, som gick förut.
Men sedan han hade passerat den dunkla gången, där en rad munkar stod orörlig på hvardera sidan, och så snart han hade vikit om hörnet bortåt kapellet, kastades tjugu munkhättor hastigt tillbaka från sina bärares ansikten, och man såg lika många ögonpar glimma af stolthet och segerglädje i skymningen.
Det var sannerligen inga fega och lättjefulla munktyper, som hade varit dolda under dessa kapuschonger! Tjocka mustascher och djupa ärr präglade dessa ansikten, som vittnade om styrka och viljekraft.
Bredvid den som bar det djupaste och mest välbekanta ärret — den stoltaste gestalter af alla — stod en kvinna insvept i munkkåpa. Hon lyfte med en triumferande åtbörd upp en guldsax, som var fästad vid hennes gördel med en kedja, och ropade i extas:
— Å, mina bröder! Så ha vi nu ändtligen Henri af Valois i våra händer.
— Ja, det ser verkligen så ut, min syster! svarade hertigen af Guise.
— Det är för tidigt att triumfera ännu, mumlade kardinalen.
— Huru så?
— Ha vi borgaresoldater nog att kunna hålla Crillon och hans garde i schack?
