— 345 —
— Han står verkligen på gränsen till vanvett, sade hertigen af Guise, och vi göra Frankrike en stor tjänst genom att afsätta honom.
— Hur galen han än är, så skall jag i alla fall inte afstå från nöjet att klippa honom, förklarade hertiginnan.
Under tiden stod Gorenflot framför kung Henri med armarna i kors och förehöll honom alla hans förbrytelser.
Plötsligt hördes ett doft buller utifrån klostret.
— Tyst här! ropade hertigen af Guise,
Det blef tyst som i en graf. Och nu urskildes tydligt väldiga, upprepade slag mot klostrets port.
Herr de Mayenne skyndade bort för att se efter, hvad detta buller hade att betyda, och han kom igen så fort hans korpulens tillät.
— Mina bröder, sade han, en trupp beväpnade män anfaller klostrets port.
— Man söker honom! utbrast hertiginnan.
— Ännu ett skäl att förmå honom till att genast skrifva under, förklarade kardinalen.
— Skrif under! Valois — skrif under! dundrade Gorenflot med tordönsröst.
— Men ni ha ju gifvit mig anstånd till midnatt, jämrade kungen.
— Jaså, du bråkar nu — därför att du tror dig få hjälp …
— Ja, det är ju en möjlighet!
— Han skall dö, om han inte genast skrifver under! utbrast hertiginnans skarpa och befallande stämma.
Gorenflot grep häftigt om kungens handled och räckte honom en penna.
Bullret utanför tilltog i styrka.
— Nya trupper ha anländt! underrättade en munk, som varit ute för att speja. Man omringar klostrets västra flygel.
— Skynda! Det måste bli ett slut på saken! ropade herr de Mayenne och hertiginnan, som båda tycktes vara lika ifriga.
Kungen doppade pennan i bläcket.
— Schweizergardet är här! ropade Foulon, som i sin tur varit borta för att rekognoscera. Nu är hela klostret omringadt!
— Nå, så måste vi väl försvara oss, förklarade herr de Mayenne beslutsamt. Med en sådan gisslan som den vi ha, kan en fästning omöjligt ge sig på nåd och onåd.
— Han har skrifvit under! skrek Gorenflot och ryckte dokumentet från kung Henri, som tillintetgjord drog fram sin kapuschong ännu längre och lutade hufvudet mot båda armarna.
— Då är det vi som ä' kungar, sade kardinalen till hertigen. Förvara det dyrbara papperet väl!
Kungen hade emellertid i öfvermåttet af sin smärta råkat att stöta
