— 348 —
— Men jag har haft det riktigt trefligt, jag, må du tro, min son! ropade Chicot, som plötsligt slog tillbaka kapuschongen och banade sig väg till fönstret mellan massan af munkar, som förskräckta rusade åt alla håll.
Hertigen af Guise hade emellertid skickat efter en annan lampa, och vid dess sken läste han under kungens afsägelseakt den knappt torkade underskriften, som man hade haft så mycken möda att förskaffa sig. Där stod med prydliga bokstäfver:
“Chicot I.”
— Chicot den förste! utbrast hertigen. Död och förbannelse!
— Vi ä' förlorade! utbrast kardinalen. Låt oss fly!
— Seså! Seså! mumlade Chicot, som af alla krafter pryglade löst på den nästan medvetslöse Gorenflot med repet, som han hade haft omkring lifvet. Här har du nu för ditt besvär, ditt förbannade fä!
XLVII.
BETALNING MED RÄNTA.
När de sammansvurna hörde och igenkände kung Henris röst, kände de sig först gripna af bestörtning och därnäst af förskräckelse.
Underskriften “Chicot I” hade förbytt förskräckelsen till raseri, och detta raseri vände sig naturligtvis mot narren.
Chicot stod orörlig och småleende med armarna i kors öfver bröstet och kapuschongen tillbakaslagen och lät den första stormen rasa ut öfver sig.
Det var en hemsk situation.
De ursinniga adelsmännen stormade fram mot Chicot, ifriga att hämnas på honom för den grymma mystifikation, för hvilken de hade fallit offer.
Men den vapenlöse narren, hvars bröst ej hade annat skydd än hans korslagda armar, och som stod där så småleende och lugn, trotsande all denna öfvermäktiga styrka att kunna förgripa sig mot hans svaghet, hejdade kanske därigenom deras raseri bättre, än kardinalen gjorde det med sina föreställningar, att Chicots död ej kunde vara af någon nytta för dem, men att den tvärtom skulle ådraga dem en gräslig hämd af kungen som ju hade varit delaktig i det oförsynta narrspelet.
Emellertid sänktes verkligen alla dolkar och värjor inför Chicot, som fortfor att skratta sina angripare midt i ansiktet — vare sig af böjelse, eller därför att han genomskådade deras tankar.
Kung Henris hotelser blefvo allt högljuddare och Crillons yxhugg allt tätare.
