— 349 —
Det var tydligt och klart, att klosterporten icke länge skulle kunna hålla stånd mot en dylik attack, som man icke ens bjöd till att afslå.
Efter några minuters begrundan gaf hertigen af Guise order till reträtt. Denna befallning kom Chicot att småle ännu gladare.
Under sina nattliga besök hos Gorenflot hade han noga undersökt klostrets jordvåning och den underjordiska gången. Han hade funnit dess utgångsport och underrättat kung Henri om, hvar den fanns, hvarför nu också kungen hade placerat sitt schweizergarde tätt intill dess mynning.
De sammansvurna skulle således alla kasta sig i vargens gap.
Kardinalen aflägsnade sig först, följd af ett tjogtal adelsmän.
Sedan gick hertigen af Guise med ungefär lika många följeslagare, och sist herr de Mayenne, som på grund af sin kolossala fetma hade svårt att springa och således af helt naturliga skäl bildade eftertruppen.
När herr de Mayenne sist af alla gick förbi Gorenflots cell och Chicot såg honom pustande släpa sig fram, smålog han icke längre — han satte båda händerna i sidorna och var nära att kikna af skratt.
Under dryga tio minuter stod Chicot och lyssnade efter att få höra de sammansvurna komma samma väg tillbaka. Men till hans stora förvåning aflägsnade sig stegen allt mer och mer och vände icke om.
En plötslig tanke flög genom gaskognarens hjärna — en tanke, som gjorde att hans gapskratt upphörde och kom honom att skära tänderna af raseri.
Tiden gick, och de sammansvurna kommo icke tillbaka — hade de sett, att denna utgång var bevakad, och hade de funnit en annan?
Chicot ämnade just rusa ut ur cellen för att undersöka saken, då dörröppningen fylldes af en oformlig massa, som dignade till hans fötter och slet af sig hela massor af hår.
— Å, jag eländige usling! pustade munken. Å min gode herr Chicot — förlåt mig! Förlåt mig!
Hur kom det sig, att Gorenflot, som hade flytt först af alla, nu kom ensam tillbaka? Han borde ju redan ha varit långt borta.
Denna fråga framställde sig helt naturligt för Chicot.
— Å, min gode herr Chicot, se hit! fortfor Gorenflot pustande och jämrande. Förlåt er ovärdige vän, som ångrar sig så bittert och ber er om tillgift på sina knän!
— Hvarför har du inte flytt din väg med de andra lymlarna? frågade Chicot.
— Därför att jag inte kunde komma fram, där de kommo fram, min gode herr Chicot — därför att Herren i sin vrede har slagit mig med korpulens. Olyckliga fetma! Fördömda isterbuk! skrek munken och slog sig med båda knytnäfvarna på den del af sin lekamen, som han missfirmade. Å, hvarför är jag inte så spenslig som ni, herr Chicot? Det är så vackert att vara mager — och tänk så lyckligt också!
