— 351 —
Gorenflot satte sig i gång så raskt han förmådde. Han lyfte allt emellanåt sina armar mot höjden, men drefs att trafva framåt med samma fart genom de slag, som Chicot tilldelade honom med repet.
De gingo tvärs öfver korridoren och ut i trädgården.
— Hitåt! sade Gorenflot. Hitåt, käre herr Chicot!
— Tig och gå före, din skurk!
Gorenflot gjorde ännu en ansträngning och stannade snart framför några träd, bakom hvilka det hördes en kväfd jämmer.
— Där är det, sade munken, där är källargluggen!
Han föll andlös och maktlös ned i gräset.
Chicot gick ett par steg framåt och upptäckte någonting, som rörde sig i gräset. Bredvid detta någonting, som närmare liknade bakdelen af en människa, låg en värja och en munkkåpa.
Det var tydligt, att den individ, som befann sig i så ögonskenligt trångmål, hade så småningom gjort sig af med allt som kunde vara honom till hinder. Utan värja och kåpa försökte han tränga sig ned genom den omtalade källargluggen.
Men han ansträngde sig fåfängt att få sin massiva underdel med sig — alldeles som Gorenflot.
— Guds död! Heliga jungfru! Alla djäflar! ljöd flyktingens halfkväfda stämma. Hellre skulle jag slå mig fram genom kungens hela garde! Drag inte så hårdt, mina vänner, det är bättre att det får gå sakta! Jag känner, att jag skrider framåt, fastän det går fasligt långsamt.
— Gud i himmelen — herr de Mayenne! mumlade Chicot, gripen af ett slags extas. Du gode och nådige Gud! Du har förtjänt vaxljuset!
— Det är väl inte för intet, man har kallat mig för en Herkules, pustade den halfkväfda stämman. Jag skall nog lyckas skjuta undan den här stenen till sist!
Han ansträngde sig så våldsamt, att stenen verkligen skakade.
— Vänta bara! sade Chicot för sig själf. Vänta bara!
Och han började stampa med fötterna som om någon kom springande.
— Nu komma de! sade flera röster nere i källarhvalfvet.
— Aha! utropade Chicot flämtande, som om han just hade kommit springande. Är det du, din eländige usling till munk!
— Säg ingenting, ers höghet, mumlade rösterna i källarhvalfvet, låt dem ta er för Gorenflot!
— Du usla köttmassa! Du fyllsvin! Du nedrige skurk!
Alla dessa tillmälen åtföljdes af ursinniga slag med repet, hvarmed Chicot redan förut hade pryglat Gorenflot.
— Tyst! Tyst! uppmanade fortfarande rösterna i hvalfvet. De ta er för att vara munken.
