Den här sidan har korrekturlästs

— 353 —

— Nåd! Nåd! utbrast Gorenflot, som trodde, att bestraffningen sedermera skulle upprepas på honom. Nåd, min käre herr Chicot!

Men Chicot var som i ett rus af hänförelse öfver att ändtligen få utkräfva hämnd — han slog och slog …

Herr de Mayenne var en man med stor förmåga till själfbehärskning, men han kunde ej afhålla sig från en sakta jämmer.

— Å, utbrast Chicot, hvarför kan inte hertigens af Mayenne högvälborna och mäktiga skuldror sitta på din simpla, usla kropp! Ty honom är jag skyldig en väldig massa käppslängar, som ha stått inne med ränta på ränta nu i sju år! Där har du! Där har du! Där har du!

Gorenflot uppgaf ett stönande och föll raklång på marken.

— Chicot! skrek hertigen.

— Ja, det är jag, kungens ovärdige tjänare, svarade narren. Och jag önskar, att jag i denna stund ägde hundra kraftiga armar!

Allt mer och mer upphetsad lät Chicot slagen regna öfver hertigens bakdel med ett sådant raseri, att herr de Mayenne i en paroxysm af den ursinnigaste smärta trängde sig med våld fram mellan stenarna och föll söndersliten och blödande i sina vänners armar.

Chicots sista slag träffade tomma luften.

Han vände sig om. Den verklige Gorenflot hade svimmat af förskräckelse.


XLVIII.
HVAD SOM TILLDROG SIG I BASTILJENS NÄRHET, MEDAN CHICOT BETALADE SIN SKULD.

Klockan var elfva på kvällen. Hertigen af Anjou hade på grund af sin föregifna trötthet inneslutit sig i sitt kabinett och väntade otåligt, att bud skulle komma från hertigen af Guise om kung Henris tronafsägelse.

Han vandrade oupphörligt af och an mellan dörren och fönstret och kastade emellanåt en hastig forskande blick på den stora pendylen, hvars gyllene visare skredo långsamt, men säkert framåt.

Plötsligt hördes en häst frusta ute på gården. Hertigen trodde, att det kunde vara det väntade budet som kom, och han skyndade ut på balkongen. Men hästen hölls af en stallknekt och väntade tydligen på sin ryttare.

Och i detsamma kom ryttaren ut på gården. Det var Bussy, som i egenskap af vaktbefälhafvare hade gifvit lösen för natten innan han begaf sig till sitt rendez-vous.


Diana. II.23