Den här sidan har korrekturlästs

— 359 —

— Ja. Ni förstår ju, att någon måste ha väckt herr de Monsoreaus misstankar, och så har han naturligtvis låtsat resa för att få komma oförmodadt igen.

— Å! Där bakom ha vi ingen annan än hertigen af Anjou! utbrast Saint-Luc i det han slog sig för pannan.

— Men det var just hertigen, som i morse framkallade kungens befallning om jakten.

— Ännu ett skäl till för att misstänka honom. Har ni goda lungor, Rémy?

— Som en blåsbälg!

— Låt oss då rusa tillbaka så fort vi förmå! Ni vet hvar huset är beläget?

— Ja!

— Visa då vägen — framåt!

De båda unga männnen satte af genom gatorna med en fart, som skulle ha hedrat ett par förföljda rådjur.

— Har Monsoreau långt försprång? frågade Rémy.

— Ungefär en kvart, svarade Saint-Luc, som i detsamma tog ett hopp öfver en stenhop, hvilken var minst fem fot hög.

— Måtte vi bara komma i tid! sade Rémy och drog sin värja för att vara beredd på hvad som än kunde hända.


XLIX.
GREFVE DE BUSSYS SISTA STRID.

Utan den minsta oro eller tvekan hade Bussy begifvit sig till Diana, och hon mottog honom utan den ringaste fruktan, därför att hon var så viss om sin mans frånvaro.

Aldrig hade den vackra, unga kvinnan förefallit så glad, aldrig hade Bussy känt sig så lycklig. I vissa ögonblick, hvilkas allvarliga betydelse själfbevarelseinstinkten möjligen förnimmer, tycks människan liksom samla hela sin förmåga att njuta af lifvet, hvilket när som helst kan beröfvas henne utan att hon vet, hvarifrån den hotande katastrofen skall komma.

Diana kände emellertid en liflig oro för morgondagens strid, ehuru hon försökte dölja denna känsla. Hennes ömhet blef därigenom ljufvare och innerligare än någonsin; hennes ögon strålade af glädje och lycka, men fingo allt emellanåt en fuktig glans, som föreföll hennes älskare rent af bedårande.

Hon gjorde först kärleksfulla försök att förmå honom att stanna.