— 361 —
min smärta vid att se ditt blod rinna! Försök att vara försiktig i striden, du mitt modiga lejon, det ber jag dig! Gör som den där romaren, hvars historia du läste för mig häromdagen, för att lugna mig. Låt dina tre vänner själfva kämpa sin strid, hjälp den som befinner sig i värsta trångmål. Men om två eller tre angripa dig på en gång, bör du fly som Horatius. Sedan kan du vända dig om — också som han — och döda den ene efter den andre.
— Ja, min dyra Diana, sade Bussy.
— Ack, du svarar utan att höra på hvad jag säger, Louis! Du ser visserligen på mig, men du hör mig inte ändå.
— Jag ser dig så mycket bättre! Hvad du är vacker, Diana!
— Det är inte om det, vi nu böra tala! Ack, min Gud! Det är ju i stället om något som gäller ditt lif — vårt lif? Och nu vill jag säga dig någonting förskräckligt, men som jag vill att du skall veta. Det skall inte göra dig starkare, men måhända försiktigare. Jag skall samla hela mitt mod och bevittna duellen!
— Du? Omöjligt, Diana!
— Det är inte omöjligt. Du vet, att i rummet här bredvid finns ett fönster, som vetter utåt en liten gård. Därifrån har man fri utsikt öfver den öppna platsen vid des Tournelles.
— Ja, jag vet. Fönstret sitter ungefär tjugu fot från marken ofvanför ett järnstaket, på hvilket jag släppte ned brödsmulor åt fåglarna häromdagen.
— Och just från det fönstret skall jag bevittna striden, min Louis! Laga bara att du ställer dig så, att jag ej behöfver förlora dig ur sikte. Och du kan också se mig, om du vill — men, nej, nej — tag inte ögonen från din motståndare, han skulle kunna begagna sig af tillfället och …
— Och döda mig, kanske, medan jag såg på dig? Vore jag dömd att dö och finge själf välja dödssätt, skulle jag just vilja dö så, Diana!
— Men nu är du inte dödsdömd, du skall lefva och …
— Jag skall lefva, Diana — var lugn! Och jag blir på ett ypperligt sätt sekunderad af mina vänner, det vet jag. Antraguet är lika skicklig fäktare som jag. Ribeirac står kall och lugn, slukar sin motståndare med ögonen och gör skickliga stötar, Livarot är smidig som en tiger. Det blir en härlig strid, Diana! Jag skulle likväl egentligen önska, att jag löpte större fara för att skörda mera ära!
— Nå, jag tror dig, Louis, och jag småler igen, därför att jag hoppas. Men hör mig nu, min vän, och lofva att du lyder!
— Jag lofvar — såvida du inte befaller mig att gå.
— Å, men det var just det jag ville! Jag vädjar till din klokhet!
— Då skulle du aldrig ha förvridit hufvudet på mig, min älskling!
