— 365 —
— Framåt! kommenderade han. Hvad vänta ni på?
— Å, jag misstog mig, sade Bussy. Det är inte fråga om en duell, utan om ett mord.
— För böfveln! utbrast Monsoreau.
— Jag ser det nu! sade Bussy. Vi ha således bägge misstagit oss på hvarandra, grefve de Monsoreau! Men har ni också betänkt, hur min herre hertigen af Anjou skall upptaga ert tillvägagående mot mig?
— Det är han som har skickat mig hit, förklarade Monsoreau.
Bussy ryckte till. Diana lyfte jämrande sina händer mot höjden.
— I så fall ser det ut som om jag endast skulle ha mig själf att lita på, sade den unge ädlingen. Nåväl — nu gäller det att visa ert mod, lönmördare!
Med en hastig åtbörd stjälpte han omkull bönpallen, drog till sig ett bord och slängde en stol ofvanpå allt detta. Inom ett par sekunder hade han på detta sätt uppfört en skyddsmur mellan sig och sina fiender.
Och detta hade skett så raskt, att kulan från flintbössan endast träffade bönpallen, i hvars tjocka stoppning den stannade. Strax därefter stjälpte Bussy omkull ett dyrbart kredensbord från François I:s tid och ökade sin förskansning med detsamma.
Diana blef skyld bakom denna möbel. Hon förstod, att hon ej kunde understödja Bussy på annat sätt än genom sina böner, och hon bad med brinnande andakt. Bussy kastade först en blick på henne, sedan såg han på sina angripare och slutligen på sitt försvarsverk.
— Kom nu, om ni ha lust, sade han. Men akta er! Min värja sticks.
De legda mördarna drefvos af Monsoreau fram mot sitt tillämnade offer. En af dem sträckte ut handen för att dra till sig bönpallen. Men innan han hade nått den, hade Bussys värjspets skurit upp hans arm ända till axeln.
Den sårade uppgaf ett skrik och rusade tillbaka mot fönstret.
Nu hörde Bussy snabba steg ute i korridoren och tog för afgjordt, att han befann sig mellan två eldar. Han rusade mot dörren i afsikt att skjuta för rigeln, men dörren öppnades innan han hann dit.
Bussy tog ett steg tillbaka, för att sätta sig i försvarsställning gent emot både de gamla och de nya angriparna.
Två män rusade öfver tröskeln.
— Å, käre herre! ropade en välbekant röst. Vi ha således kommit i tid?
— Rémy! utbrast Bussy.
— Och jag! utropade den andre. Hvad ser jag? Här tycks man hålla på att mörda folk?
Bussy kände alltför väl igen denna stämma, och han uppgaf ett glädjerop.
