— 57 —
behandla sjuklingar, doktor! Ni har ett märkvärdigt sätt att vårda er om edra vänner, sire!
— Och du vill vara ensam, så sjuk som du är!
— Jag har ju min page, sire.
— Men han sofver.
— Det är just så jag vill att man skall vaka öfver mig. På det sättet hindrar man mig åtminstone inte från att sofva.
— Låt mig vaka här tillsammans med honom, jag skall inte säga ett ord, förrän du vaknar.
— Men jag är alltid obehaglig, när jag håller på att vakna, man måste vara mycket van vid mig för att kunna förlåta alla de grofheter jag säger, innan jag blir fullkomligt vaken.
— Om du åtminstone kunde komma in medan jag går till sängs!
— Skulle jag sedan få full frihet att återvända hit in?
— Det skulle du visst.
— Nå, så vill jag försöka. Men jag blir en ledsam uppvaktande kavaljer, det säger jag på förhand. Jag är alldeles ohyggligt sömnig!
— Du får gäspa så mycket du vill,
— Hvilket tyranni! knotade Saint-Luc. Ni har ju alla de andra, sire,
— Ja visst! De befinna sig just i ett härligt tillstånd, det har de Bussy sörjt för. Schomberg har fått ett värjstyng i låret och d'Epernons arm är i trasor. Quélus är så godt som alldeles förbi efter ett slag vid tinningen i natt och ett famntag i dag. Återstå således d'O, som tråkar ihjäl mig, och Maugiron, som gör sura miner. Seså! Väck nu din sömntuta till page och låt honom ge dig en nattrock.
— Vill ers majestät kanske vara så god och aflägsna sig först.
— Hvarför det?
— Å, min djupa vördnad för ers majestät tillåter mig inte att …
— Prat!
— Inom fem minuter skall jag infinna mig hos ers majestät.
— Inom fem minuter — må så vara! Men dröj inte längre än fem minuter, hör du det. Och under tiden måste du hitta på någonting lustigt att berätta, så att vi få skratta en smula.
Hvarefter kungen, som till hälften fått sin önskan uppfylld, gick sin väg med halft belåten min.
Dörren hade nätt och jämt blifvit stängd efter honom, då pagen genast vaknade och störtade fram till portiererna.
— Å, Saint-Luc, sade pagen, då ljudet af Henri III:s steg hade fullständigt dött bort, skall du nu återigen gå ifrån mig? Gud, hvilken oro! Jag är färdig att dö af förskräckelse, Tänk, om jag blir upptäckt!
— Min dyra Jeanne, sade Saint-Luc. Gaspard här — han visade på den gamle tjänaren — skall försvara dig mot all närgångenhet.
