— 367 —
han med ett enda hopp på andra sidan om skyddsmuren och ställde sig framför Diana. Hans värja korsades med öfverhofjägmästarens, och hastigt som tanken riktade han en stöt mot herr de Monsoreaus strupe. Men afståndet var för stort, herr de Monsoreau slapp undan med en skråma.
Fem eller sex angrepo nu Bussy på en gång.
En af dem föll för Saint-Lucs värja.
— Framåt! skrek Rémy.
— Nej, nej, sade Bussy, bär hellre bort Diana, min käre Rémy.
Monsoreau uppgaf ett verkligt rytande. Han ryckte värjan från en af sina nykomna hjälpare. Rémy tvekade.
— Men ni själf? sade han.
— För bort henne! För bort henne! ropade Bussy. Jag anförtror henne åt dig.
— Ack, min Gud! mumlade Diana, hjälp honom — beskydda honom!
— Kom, madame! bad Rémy.
— Nej, nej — jag kan inte lämna honom!
Rémy tog henne med våld i sina armar.
— Bussy! ropade Diana. Hjälp! Hjälp! Hitåt!
Den arma Diana var som tokig — hon kunde icke skilja på vänner och fiender. Allt som aflägsnade henne från Bussy föreföll henne som en fara,
— Gå, gå! ropade Bussy. Jag skall snart vara hos dig igen.
— Ja, det vill jag hoppas, tjöt Monsoreau, att ni båda skola vandra all världens väg!
I detsamma såg Bussy, att Rémy vacklade och sjönk ihop, hvarefter han plötsligt föll till golfvet och drog Diana med sig.
Bussy uppgaf ett rop af förskräckelse. Men Rémy vände sig om och sade:
— Det är ingenting! Jag fick kulan — hon är räddad.
Tre af Monsoreaus handtlangare kastade sig nu öfver Bussy. Saint-Luc gick emellan och en föll af de tre.
De båda andra ryggade tillbaka.
— Saint-Luc! sade Bussy, rädda Diana! Jag ber dig i dens namn, som du älskar — rädda henne!
— Men du själf?
— Jag? Jag är man!
Saint-Luc rusade fram till Diana, som hade rest sig på knä. Han tog henne i sina armar och försvann med henne genom dörren.
— Hitåt! skrek Monsoreau. Hitåt — ni i trappan!
— Fege, eländige usling! utropade Bussy.
Monsoreau gömde sig bakom sina handtlangare.
