— 373 —
Men ännu var icke allt slut för den olycklige unge ädlingen.
När han kom till trappan, såg han vapen glimma nere på gården. Ett skott smällde och kulan gick igenom hans axel.
Gården var således bevakad.
Då kom han att tänka på det lilla fönstret åt bakgården, hvarigenom Diana hade sagt att hon skulle betrakta honom under morgondagens strid. Han släpade sig dit så fort han förmådde.
Fönstret stod öppet. Genom detsamma lyste stjärnhimmeln i all sin glans.
Bussy låste och riglade dörren bakom sig. Därpå steg han mödosamt upp i fönstret och mätte med blicken afståndet ned till järnstaketet. Han skulle ta ett hopp ned på andra sidan om detsamma.
— Å! Mina krafter räcka inte till, mumlade han.
I detsamma fick han höra steg i trappan. Det var mördaretruppen numro två, som kom.
Bussy hade ingen möjlighet att kunna försvara sig vidare. Han samlade alla sina återstående krafter, tog sats med de lemmar, han ännu kunde begagna sig af och hoppäde ned.
Men hans fot halkade på fönsterbrädet!
Han hade så mycket blod under sulorna …
Och han föll handlöst ned på det spetsiga järnstaketet. En del af de hvassa taggarna trängde in genom hans kropp, andra genom hans kläder, och så blef han hängande.
En hastig tanke på den ende vän, han numera ägde i världen, flög igenom hans hufvud.
— Saint-Luc! ropade han. Hitåt, Saint-Luc! Hjälp!
— Å, är det ni, herr de Bussy? sade plötsligt en röst nere bland träden.
Bussy spratt till. Detta var inte Saint-Lucs stämma.
— Saint-Luc! ropade Bussy om igen. Hitåt! Hjälp! Frukta ej för Diana — jag har dödat Monsoreau!
Han hoppades, att Saint-Luc skulle vara gömd i närheten och komma till honom, när han fick höra detta.
— Å, är Monsoreau död? frågade en annan röst.
— Ja!
— Det är bra!
Bussy såg två män komma fram bland träden. Båda voro maskerade.
— Mina herrar! utropade Bussy. Hjälp för Guds skull en stackars adelsman, som ännu kan räddas, om ni ge honom ert bistånd.
— Hvad säger ers höghet om saken? frågade den ene halfhögt.
— Oförsiktige! svarade den andre häftigt.
— Ers höghet! utbrast Bussy, hvars förtviflade belägenhet till
