— 377 —
röst något beslöjad. Henri tyckte sig höra, att den uttryckte en jämrande klagan.
Detta var emellertid ett misstag. Chicot hade kanske aldrig befunnit sig bättre. Men vid åsynen af Gorenflots bedröfliga tillstånd stod han undrande, om han skulle låta den förrädiske munken njuta sina gärningars lön, eller om han skulle låta nåd gå för rätt — om han skulle öfva mildhet mot den kolossala vintunnan.
Gorenflot kom nu så småningom åter till sans. Hur dum han än var, kunde han emellertid icke göra sig några illusioner i fråga om hvad som väntade honom. För öfrigt hade han en viss likhet med somliga djur, som ständigt lefva i fruktan för människorna. De känna instinktmässigt, att aldrig en hand berör dem utan att aga dem, att aldrig en mun öppnar sig mot dem utan att okväda dem.
