— 378 —
Broder Gorenflot befann sig just i en sådan sinnesstämning, då han öppnade ögonen.
— Ack, herr Chicot! utbrast han.
— Åhå — du är således inte död ändå? sade gaskognaren.
— Ack, min gode herr Chicot! fortsatte munken och ansträngde sig att knäppa ihop händerna framför sitt väldiga bröst. Kan det vara möjligt, att ni ämnar utlämna mig åt mina förföljare — mig, broder Gorenflot?
— Din kanalje! sade Chicot med en stränghet, som till stor del var låtsad.
Gorenflot började gråta och tjuta. Han lyckades till och med vrida händerna.
— Jag, som har ätit så många middagar tillsammans med er! skrek han snyftande. Jag, hvars förmåga att dricka ni har beundrat till den grad, att ni brukade kalla mig den förnämste af alla svampar! Jag, som var så förtjust i kycklingarna ni brukade beställa på. Corne d'Abondance, att jag aldrig lämnade en enda smula kvar mer än benen!
Denna vädjan föreföll Chicot så sublim i sin genre, att han afgjordt kände sig böjd för att öfva mildhet mot munken.
— Nu komma de! Du store Gud! skrek Gorenflot och försökte förgäfves att stiga upp. Här ä' de ju! Nu är jag dödens! Ack, min gode, barmhärtige herr Chicot — rädda mig!
Då Gorenflot fann, att det var omöjligt för honom att resa sig, kastade han sig i stället framstupa på marken, hvilket var bra mycket lättare.
— Res på dig! sade Chicot.
— Förlåter ni mig?
— Vi få se.
— Jag har ju fått så mycket prygel af er, att det kan vara straff nog.
Chicot brast i skratt. Den stackars munken var så förvirrad, att han verkligen tilltrodde sig ha fått de slag, som hade drabbat herr de Mayenne.
— Skrattar ni, min gode herr Chicot? sade Gorenflot.
— Ja, jag skrattar, ditt kreatur!
— Får jag då behålla lifvet?
— Kanhända.
— Ni hade inte skrattat, om det vore meningen att er vän Gorenflot skulle dö!
— Det beror inte på mig — det beror på kungen. Han ensam har rätt att bestämma öfver lif och död.
Gorenflot gjorde en ny ansträngning för att resa sig, och han lyckades komma upp på sina knän.
I samma ögonblick skingrades dunklet af ett bländande ljussken,
