— 379 —
och narren och munken sågo sig plötsligt omgifna af en mängd män, hvilkas guldbroderier och värjor glimmade i fackelskenet.
— Å, Chicot! Min käre Chicot! utropade kungen, hvad jag är lycklig öfver att se dig igen!
— Hör ni, min gode herr Chicot, sade Gorenflot med låg stämma, vår nådige herre och kung känner sig lycklig öfver att återse er!
— Nå, än se'n?
— Om han är lycklig öfver det, så skall han inte heller neka, om ni ber om nåd för mig.
— Skall jag verkligen be den usle Herodes om nåd för er?
— Å! Å! Å! Tyst för all del, min käre herr Chicot!
— Nå, ers majestät, sade Chicot och vände sig till kungen, hur många ha ni fångat?
— Jag erkänner min synd, pustade Gorenflot.
— Inte en, svarade Crillon. De förrädarna! De ha naturligtvis flytt genom någon utgång, som vi inte känna till.
— Det är nog troligt, medgaf Chicot.
— Men du har sett dem? sade kungen.
— Ja, det har jag visst! sade Chicot.
— Allesammans?
— Från den förste till den siste.
— Jag erkänner min synd, upprepade Gorenflot mekaniskt.
— Och du kände väl igen dem?
— Nej, ers majestät!
— Hvad säger du? utbrast kungen.
— Det vill säga, att jag inte kände igen mer än en, och honom såg jag ändå inte i ansiktet …
— Nå, hvem var han?
— Det var herr de Mayenne.
— Herr de Mayenne? Den som du är skyldig …
— Den skulden är betald. Nu är jag inte skyldig honom något längre, sire.
— Nå, det måste äg berätta för mig sedan, Chicot.
— Ja, längre fram, min son, sade narren. Nu måste vi sysselsätta oss med det närvarande.
— Jag erkänner min synd! stammade Gorenflot på nytt.
— Aha! Jag tror att ni däremot har tagit en fånge, sade plötsligt Crillon och lade sin tunga hand på Gorenflots axel. Den väldiga köttmassan sjönk ihop af skrämsel.
Chicot dröjde en stund med svaret. Och under dessa ögonblick hemsöktes Gorenflots själ af alla de fasor, som den djupaste förskräckelse kan framkalla. Han var nära att falla i vanmakt på nytt vid blotta tanken
