— 380 —
på alla de vredgade ansikten, som omgåfvo honom. Kanske skulle han ej känna större fasa på domens dag.
— Se noga på munken, sire, sade Chicot.
En af Crillons män höll en fackla tätt intill Gorenflots ansikte. Munken tillslöt ögonen för att så mycket bekvämare kunna lämna denna världen för en annan.
— Det är ju predikanten Gorenflot! utropade Henri.
— Jag erkänner min synd! Jag erkänner min synd! upprepade munken ifrigt.
— Ja, det är han, svarade Chicot.
— Densamme, som …
— Just han! afbröt gaskognaren.
— Aha! utbrast kungen med en min af belåtenhet.
Svetten rann i strömmar på Gorenflots kinder.
Och hans oro var ej ogrundad, ty man hörde vapenklang och ett hotande mummel bland de kringstående. Ett par af männen närmade sig med hotande miner.
Gorenflot kände att de nalkades snarare än han såg det. Han uppgaf ett svagt jämmerskri.
— Vänta! sade Chicot. Kungen måste veta alltsammans.
Han tog Henri afsides.
— Min son! sade han med låg stämma, du bör tacka Herren i himmelen för att han lät denne munk skåda dagens ljus för några och trettio år sedan! Ty det är han som har räddat oss alla!
— Hvad vill det säga?
— Jo, det är han, som har berättat hela sammansvärjningen för mig, från början till slut.
— När då?
— Ungefär för en vecka sedan. Och om ers majestäts fiender någonsin få fatt i honom, så är han dödsdömd.
Gorenflot uppfångade det sista ordet.
— Dödsdömd!
Han föll nu också på båda händerna.
— Vördnadsvärde man, sade kungen med en välvillig blick på den väldiga köttmassan, som i alla förnuftiga människors ögon endast representerade en kvantitet materia, i stånd att absorbera och åter förlora vissa glimtar af intelligens — vördnadsvärde man, jag skall taga honom under mitt beskydd.
Gorenflot uppsnappade kungens nådiga blick, och i nästa sekund liknade hans ansikte den antika parasitens mask — på den ena sidan drogs munnen upp till öronen af skratt, på den andra drogs den nedåt af gråt.
