— 381 —
— Däri gör du rätt, min son, förklarade Chicot, ty han är en man, som har gjort oss ovärderliga tjänster.
— Men hvad tycker du att han skall ta sig till? frågade kungen.
— Så länge han är i Paris, är han utsatt för stor fara, svarade Chicot.
— Om jag skulle låta bevaka honom väl? sade kungen.
Gorenflot hade hört dessa ord.
— Godt! tänkte han. Det ser ut som om jag skulle slippa undan med lifstids fängelse. Det är då i alla fall bättre än att dingla i galgen. Bara jag får ordentlig mat!
— Det behöfs inte, förklarade Chicot. Det är tillräckligt, om du låter honom följa med mig.
— Hvart då?
— Hem till mig.
— Nå, så tag honom då med dig och kom sedan till Louvren! Jag beger mig nu dit för att träffa våra vänner och förbereda dem till morgondagen.
— Stig upp, vördnadsvärde fader, sade Chicot till munken.
— Att han kan skämta nu! mumlade Gorenflot. Hvilket dåligt hjärtelag!
— Stig upp, din drummel! sade Chicot med låg röst och knuffade till munken bakifrån med knäet.
— Jag har mycket väl förtjänat en sådan behandling, utbrast Gorenflot.
— Hvad säger han? frågade kungen.
— Han påminner sig alla sina mödor och lidanden, ers majestät, och när jag sade till honom, att ers majestät har lofvat honom sitt nådiga beskydd, sade han i djup känsla af sitt eget värde: Jag har väl förtjänat en sådan behandling!
— Stackars man! sade kungen. Tag väl vård om honom, Chicot!
— Var lugn, sire! Då han är tillsammans med mig, går det ingen nöd på honom.
— Ack, herr Chicot! utbrast Gorenflot, min käre herr Chicot! Hvart skall jag föras?
— Det skall du snart få veta. Men du skall först tacka hans majestät — hör du det, ditt odjur — tacka honom nu!
— För hvad?
— Tacka honom, säger jag!
— Ers majestät! stammade Gorenflot. Eftersom ers majestät varit så nådig och …
— Ja, afbröt Henri. Jag vet ju allt hvad ni har gjort för oss — först och främst i Lyon, därnäst under Liganatten och nu senast i dag. Var lugn! Ni skall bli lönad efter förtjänst.
