— 384 —
i det ljus, som kännedomen om hvad som sedan inträffade förlänar, skola måhända icke utan intresse se kung Henri III, sedan han nyss hade varit så nära att förlora sin krona, gå in till sina unga vänner, hvilka inom några timmar skulle sätta sina lif på spel för hans skull.
En skald — denna priviligierade natur, som visserligen icke förutser kommande ting, men ofta anar dem — skulle utan tvifvel ha funnit ett melankoliskt nöje i att betrakta dessa unga män med leende ansikten, som uppfriskades af hvilan och för närvarande sofvo så godt i sitt sofrum i Louvren, där deras sängar stodo i en rad tätt intill hvarandra.
Henri gick sakta fram till sängarna, åtföljd af Chicot, som hade begifvit sig till kungen; så snart han hade fört broder Gorenflot i säkerhet.
En af sängarna var tom. Det var d'Epernons.
— Han har inte kommit in ännu, den oförståndige! mumlade kung Henri. Kan man tänka sig en sådan dårskap! Han skall slåss med Bussy — den tappraste man i hela Frankrike, den farligaste duellant i hela världen — och han frågar inte efter det mer än så!
— Ja, det ser underligt ut, sade Chicot.
— Man skall genast söka rätt på honom och föra honom hit, utbrast kungen. Och sedan skall Miron ge honom ett sömnmedel, ty han skall sofva, mer än han vill det eller ej. Han måste känna sig stark och uthvilad för att kunna försvara sig mot Bussy.
— Ers majestät, sade dörrvakten, nu kommer herr d'Épernon in.
Och det var verkligen d'Épernon, som kom. Han hade fått veta att kungen hade återvändt till Louvren och förstod, att han skulle göra ett besök i sina gunstlingars sofrum, och därför kom han sakta smygande, i hopp att kunna gå till sängs utan att hans frånvaro hade blifvit bemärkt.
Men det skulle icke lyckas för honom. Och då han såg, att han icke kunde undgå ett förhör, steg han helt förvånad öfver tröskeln.
— Jaså, här är du nu ändtligen! utbrast Henri. Kom hit, d'Épernon, och se på dina vänner!
D'Epernon kastade en blick omkring rummet och böjde på hufvudet till tecken att han hade gjort som kungen hade sagt.
— Se på dina vänner! upprepade Henri. De ha uppfört sig förståndigt — de ha haft klart för sig, huru viktig morgondagens strid måste vara! Men du, oförnuftiga barn, du har varit ute på muntra tidsfördrif i stället för att, som de, läsa sina böner och somna i ro. Och hvad du är blek, d'Épernon! Huru skall du komma att se ut i morgon, när du inte har mera färg på dina kinder nu i kväll?
D'Épernons ansikte var verkligen påfallande blekt — så blekt, att kungens anmärkning kom honom att rodna.
— Gå nu och lägg dig och sof! uppmanade kungen. Det är min vilja. Tror du, att du kan sofva nu?