Den här sidan har korrekturlästs

— 385 —

— Jag? svarade d'Épernon med en ton, som om kungens fråga sårade honom ända in i själen.

— Ja, jag menar, att du får så kort tid att sofva. Du vet ju, att duellen skall äga rum i daggryningen — och den inträffar redan klockan fyra vid denna olyckliga årstid! Nu är klockan redan två — du har knappt två timmar på dig.

— På två timmar kan man hinna med mycket, om man använder dem väl, förklarade d'Épernon.

— Tror du, att du somnar?

— Naturligtvis, sire.

— Men det tror inte jag.

— Hvarför inte?

— Därför att du är upprörd — du tänker naturligtvis på striden i morgon. Ack, däri gör du rätt, ty detta “i morgon” det är ju nu “i dag”. Det är som om jag knappt ville medge, att den olyckliga dagen är kommen.

— Ers majestät — jag skall sofva, det lofvar jag, men då måste också ers majestät låta mig sofva.

— Det har han rätt i, förklarade Chicot.

D'Epernon klädde af sig och gick till sängs med ett lugn och en belåtenhet, som kungen och Chicot ansågo för ett godt tecken.

— Han är ju tapper som själfva Cæsar, sade kungen.

— Ja, sade Chicot och ref sig bakom örat, han är så tapper, att jag sannerligen inte begriper det ringaste af det.

— Ser du! Nu sofver han redan!

Chicot gick fram till sängen. Ty han betviflade, att d'Épernons lugn sträckte sig ända därhän, att han redan hade somnat.

— Åhå! utbrast narren helt plötsligt.

— Hvad är det? frågade kungen.

— Se!

Chicot pekade på d'Epernons stöflar.

— Blod! mumlade kungen.

— Han tycks ha vadat i blod, min son.

— Kan han vara sårad? frågade kungen med oro.

— Å, det skulle han nog ha talat om! Men kanske att han har blifvit sårad i hälen, som Akilles!

— Det är blod på hans jacka också — ser du där på ärmen! Hvad tror du har händt honom?

— Han har kanske slagit ihjäl någon, sade Chicot.

— Hvad skulle det tjäna till?

— Kanske för att öfva sig till i morgon.

— Besynnerligt ser det ut, förklarade kungen.

Chicot ref sig ännu betänksammare än förut bakom örat.


Diana. II.25