— 385 —
— Jag? svarade d'Épernon med en ton, som om kungens fråga sårade honom ända in i själen.
— Ja, jag menar, att du får så kort tid att sofva. Du vet ju, att duellen skall äga rum i daggryningen — och den inträffar redan klockan fyra vid denna olyckliga årstid! Nu är klockan redan två — du har knappt två timmar på dig.
— På två timmar kan man hinna med mycket, om man använder dem väl, förklarade d'Épernon.
— Tror du, att du somnar?
— Naturligtvis, sire.
— Men det tror inte jag.
— Hvarför inte?
— Därför att du är upprörd — du tänker naturligtvis på striden i morgon. Ack, däri gör du rätt, ty detta “i morgon” det är ju nu “i dag”. Det är som om jag knappt ville medge, att den olyckliga dagen är kommen.
— Ers majestät — jag skall sofva, det lofvar jag, men då måste också ers majestät låta mig sofva.
— Det har han rätt i, förklarade Chicot.
D'Epernon klädde af sig och gick till sängs med ett lugn och en belåtenhet, som kungen och Chicot ansågo för ett godt tecken.
— Han är ju tapper som själfva Cæsar, sade kungen.
— Ja, sade Chicot och ref sig bakom örat, han är så tapper, att jag sannerligen inte begriper det ringaste af det.
— Ser du! Nu sofver han redan!
Chicot gick fram till sängen. Ty han betviflade, att d'Épernons lugn sträckte sig ända därhän, att han redan hade somnat.
— Åhå! utbrast narren helt plötsligt.
— Hvad är det? frågade kungen.
— Se!
Chicot pekade på d'Epernons stöflar.
— Blod! mumlade kungen.
— Han tycks ha vadat i blod, min son.
— Kan han vara sårad? frågade kungen med oro.
— Å, det skulle han nog ha talat om! Men kanske att han har blifvit sårad i hälen, som Akilles!
— Det är blod på hans jacka också — ser du där på ärmen! Hvad tror du har händt honom?
— Han har kanske slagit ihjäl någon, sade Chicot.
— Hvad skulle det tjäna till?
— Kanske för att öfva sig till i morgon.
— Besynnerligt ser det ut, förklarade kungen.
Chicot ref sig ännu betänksammare än förut bakom örat.
