— 391 —
enda öga[1], men Maugiron kommer däremot att stå helt och hållet i skuggan. Quélus borde ha haft Maugirons plats, och Maugiron Quélus', därför att Maugiron har ypperliga ögon. Detta är illa ordnadt. Schomberg har dåliga knän, och det är bra att han får ett träd bakom sig till stöd, om det behöfs. Honom kan jag således vara lugn för. Men min stackars Quélus!
Han skakade sorgset på hufvudet.
— Plåga dig inte med onödig ängslan, min son, sade Chicot. Det gör mig sannerligen riktigt ondt om dig! Och hvad tusan hjälper det för resten? Det går ändå som det går.
Kungen höjde blicken mot himmelen och drog en djup suck.
— O Gud, du hör hur han hädar! utbrast han, men du vet också, o Gud, att han är en narr!
Chicot höjde på axlarna.
— Och d'Épernon! fortsatte kungen. Jag är då verkligen bra orättvis, som inte tänker på honom — han, som ändå skall slåss med Bussy — och se hur illa han blir placerad! Till vänster får han ett stängsel, till höger ett träd och bakom sig ett dike — den stackars d'Epernon, som oupphörligt måste flyga hit och dit, därför att Bussy är alldeles oberäknelig i sina stötar och dessutom smidig som en tiger.
— Bah! sade Chicot, för d'Épernon hyser jag ingen oro.
— Däri gör du orätt — han blir säkert dödad.
— Han? Å, han är inte så dum — han har mycket säkert tagit sina försiktighetsmått.
— Hvad menar du med det?
— Jag menar, att han aldrig kommer att slåss!
- ↑ Quélus hade i en föregående duell mistat sitt vänstra öga.
