— 393 —
— Och du påstår, att han inte är en Bayard? sade Henri med en kärleksfull blick på d'Epernon.
— För närvarande tycker jag att han bär sig åt som en skärslipare, och ingenting annat, svarade Chicot.
Nu fick d'Épernon se dem och utropade: Kungen!
Trots sitt förut fattade beslut, hvari han äfven utan denna lilla tillfällighet antagligen icke hade förmått framhärda, gick Henri in till sina gunstlingar.
Vi ha redan förut sagt, att Henri III var en majestätisk kung, som ägde stor makt öfver sig själf.
I detta ögonblick förrådde hans lugna, nästan småleende ansikte icke det ringaste af de känslor, som svallade inom honom.
— God morgon, mina herrar! sade han. Det gläder mig att se er vid förträfflig disposition — åtminstone ser det så ut.
— Ni har gudskelof rätt, sire! svarade Quélus.
— Men du ser litet mulen ut, Maugiron?
— Jag är vidskeplig, som ers majestät vet, och jag har haft ledsamma drömmar. Därför försöker jag lifva upp mig med ett glas spanskt vin.
— Min vän, sade kungen, vi måste komma ihåg, att vetenskapen lär oss, att drömmar bero af intryck, som vi redan förut ha fått, men de ha ingenting att göra med hvad som kommer. Och lika litet kunna de förändra Guds vilja!
— Mitt mod blir inte nedslaget så lätt, förklarade d'Épernon. Jag har också haft de rysligaste drömmar hela natten, men mitt öga är lika klart och min arm lika kraftig för det.
Han gjorde ett plötsligt utfall mot väggen med sin nyslipade klinga.
— Ja, jag tänker, att ni har drömt, att ni hade blod på edra stöflar, sade Chicot. Det är ingen dålig dröm, ty den betyder, att man kommer att bli en triumfator i Alexanders och Cæsars genre.
— Mina tappra vänner! sade Henri. Ni vet, att det är er furstes ära det gäller, därför att ni kämpa för hans sak. Men kom väl i håg, att det endast gäller äran, ni behöfva inte frukta för min personliga säkerhet. Just i natt har mitt herradöme blifvit befästadt på ett sätt, som gör det oryggligt, åtminstone för en tid. Strid således för äran!
— Var lugn, sire! svarade Quélus. Om vi också ej gå lefvande ur striden, så skall äran värnas till det sista.
— Mina herrar! fortsatte hans majestät, jag hyser den varmaste tillgifvenhet för er och jag aktar er högt. Jag vill nu ge er ett råd — ingen onödig bravur, mina herrar! Det gagnar mig på intet sätt, om ni gå i döden, men så mycket mer, om ni döda edra fiender.
— Å, jag för min del kommer inte att visa någon barmhärtighet, förklarade d'ÉEpernon.
