— 394 —
— Jag vill inte förbinda mig till något, sade Quélus, men jag skall göra hvad jag kan.
— Men jag lofvar er, sire, att om jag dör, så skall min motståndare åtminstone gå samma väg, sade Maugiron.
— Slåss ni endast på värja?
— På värja och dolk, svarade Schomberg.
Kungen lade sin ena hand mot sitt bröst.
Den darrande handen och det häftigt pulserande hjärtat talade måhända i tysthet sitt eget språk med hvarandra, men till det yttre var kungen fortfarande kungen — han stod där med högburet hufvud, lugn och behärskad, som om han skickade soldater ut i strid och icke vänner ut i döden.
— Du är en vacker syn i denna stund, min kung, sade Chicot.
De fyra adelsmännen voro färdiga; det återstod endast för dem att säga farväl till sin herre.
— Bege ni er dit till häst? frågade Henri.
— Nej, vi gå till fots, sire! svarade Quélus. Det är en nyttig motion, som klarar hufvudet, och ers majestät har själf sagt väl tusen gånger, att det är snarare hufvudet än handen, som regerar värjan.
— Du har rätt, min son! Räck mig din hand!
Quélus böjde sig djupt ned öfver kungens hand och kysste den.
D'Épernon föll på ett knä och sade:
— Välsigna mitt vapen, sire!
— Nej, d'Epernon, svarade kungen. Ge din värja till din page! Jag har bättre vapen i reserv åt er. Gå efter värjorna, Chicot!
— Nej, min son! sade gaskognaren, den befallningen får du ge åt anföraren för vakten! Jag är ju bara en narr — och en hedning dessutom. Himmelens välsignelse kunde förbytas till den fruktansvärdaste förbannelse, om min vän Lucifer händelsevis kom att få ögonen på de heliga tingestarna i mina händer.
— Hvad är det för vapen, sire? frågade Schomberg, då en officer bar fram en låda med värjorna.
— Det är värjor från Italien, min son, smidda i Milano, af allra bästa slag, sade kungen.
— Tack, tack, ers majestät! sade de fyra unga männen i korus.
— Men nu måste ni gå, det är hög tid, sade kungen, som hade svårt att bekämpa sin rörelse.
— Ers majestät vill inte uppmuntra oss genom sin närvaro? frågade Quélus.
— Nej, det skulle inte vara lämpligt. Duellen skall ju egentligen försiggå i tysthet och utan mitt bemyndigande, det är därför bäst att inte ge den en alltför högtidlig prägel. Folket åtminstone måste tro, att den utkämpas af rent privata orsaker.
