— 395 —
Han afskedade dem med en majestätisk åtbörd.
Men när de hade aflägsnat sig, och den siste af deras lakejer hade följt efter dem genom slottsporten, när ljudet af deras klingande sporrar och rasslande harnesk fullkomligt hade dött bort, då sjönk kung Henri ned på estraden vid fönstret, hvarigenom han hade betraktat deras affärd, och utbrast flämtande:
— Jag tror att jag dör!
— Och jag har lust att gå och se på duellen! sade Chicot. Jag vet inte, hvarifrån jag har fått den tanken, att det kommer att ske någonting märkvärdigt på d'Épernons stridsplats, men det har nu en gång fallit mig in.
— Går du ifrån mig, Chicot? frågade kung Henri med klagande ton.
— Ja! svarade Chicot. Ty om någon af dem skulle sköta sig illa, så vill jag vara till hands för att i hans ställe häfda din ära.
— Så gå! sade Henri.
Så snart narren hade kommit öfver tröskeln, rusade han efter de fyra duellanterna så fort han förmådde.
Och så gick kung Henri in i sitt rum. Han lät tillsluta fönsterluckorna och gaf befallning att ingen fick tala högt eller åstadkomma det minsta buller inom slottet. Crillon var en af de få, som visste hvad som skulle ske, och till honom sade han:
