Den här sidan har korrekturlästs

— 397 —

Svaret blef att han hade ridit därifrån klockan tio på kvällen, men sedan hade han icke varit där.

Budet begaf sig därifrån till Bussys eget hotell och gjorde förfrågningar. Där fick han veta, att grefven efter sin hemkomst hade gått ut med Rémy och att båda hade varit beväpnade.

För öfrigt var ingen i hotellet orolig öfver Bussys frånvaro; han brukade ofta vara borta, utan att man visste hvar han fanns. Hans styrka, hans skicklighet att föra vapen och hans mod gjorde att man föga oroade sig, om han också var borta längre än vanligt.

Budet redogjorde för sin beskickning inför Bussys vapenbröder.

— Godt! sade Antraguet, jag tänker att ni ha hört, mina herrar, att kungen i går befallde herr de Monsoreau att oförtöfvadt resa till Compiègne och anordna en större hjortjakt.

— Ja! svarade hans kamrater.

— Det är således inte svårt att veta hvar Bussy är! Medan herr de Monsoreau spårar upp hjort i Compiegne, jagar Bussy på hans område. Ni kan vara lugn, mina herrar, han befinner sig säkert närmare stridsplatsen än vi, och han är där före oss!

— Men trött och sömnig kanske, om han inte har sofvit, sade Livarot.

Antraguet höjde på axlarna.

— Bussy trött och sömnig, utbrast han ironiskt. Seså, nu ge vi oss af, mina herrar! Vi träffa honom säkert under vägen.

De tre kamraterna styrde raskt sina steg mot stridsplatsen.

I samma stund delade kung Henri ut sina värjor åt gunstlingarna. Hertigens män hade således ungefär tio minuters försprång.

Antraguet bodde bortåt Saint-Eustache, och därför gingo de tre duellanterna rue des Lombards, rue de la Verrerie och därifrån in på rue Saint-Antoine.

Men dessa gator voro så godt som öde. Några bönder från Montreuil och Vincennes, som kommo till staden med mjölk och grönsaker och sutto halfsofvande i sina kärror, voro de enda, som bevittnade de tre tappra ädlingarnas stolta antågande med pager och ridknektar efter sig.

Men tåget gick för öfrigt tyst och stilla. Intet högljudt tal, inga utrop, inga hotelser. När man går till strids för att dö eller döda, när man vet, att kampen skall ske utan förbarmande å någondera sidan, är man böjd för eftertanke. De oförvägnaste af de tre kamraterna voro kanske i denna stund djupast försänkta i tankar.

När de kommo till rue Sainte-Cathérine, där de kunde se herr de Monsoreaus lilla bostad, riktades deras blickar ditåt med ett småleende, som utvisade, att en och samma tanke drog genom deras hufvud.

— Därifrån kan man mycket väl se hela stridsplatsen, sade An-